Barn säger vad de tänker och har de frågor så ställer de dem. De har ingen gräns i i sina funderingar och finkänslighet existerar inte, de tänker inte på att vissa av frågorna de ställer kan såra, göra ont eller väcka andra känslor. Deras nyfikenhet gör att de inte tänker innan de frågar. 
Det gör ont och jag vet att frågorna alltid kommer att komma, men ändå blir det en chock när de  kommer. 

Jag hatar mig själv för att jag tar åt mig och jag hatar smärtan som jag känner.
Hatar att inte vara som alla andra, hatar att känna mig utanför och hatar den nedvärderande känslan jag känner om mig själv... 

Jag gömmer mig i stora kläder (tvärt emot vad man ska göra) i försök att undvika frågor från barnen. "-Varför är du så tjock?"  "-Har du en bebis i magen?" 

Jag rakar mig varje morgon, men ändå får jag frågan varför jag har skägg på hakan?  Frågor ställda av nyfikenhet, men ändå hugger de i hjärtat och jag förklarar att jag är bara är fet och att det hos vissa kvinnor faktiskt växer hår i ansiktet...
Ord, bara nyfikna frågor och föräldrar som blir röda i ansiktet av sina barns frågor och jag försöker ge bra svar,  le tappert  eller fortsätter att gå som om jag inte hört att frågan är till mmig. Fast  jag innerst inne bara vill gråta, skrika och... förändras.  

Jag har en stor fobi. Något jag aldrig pratar om, för att bara att nämna den får mig att bli sjuk, få dåligt samvete och skämmas.
Visst jag är livrädd för spindla, får "blackout" av att hålla föredrag/redovisningar, blir blek av sjukhus och får panik av att vara i stora grupper människor, men detta är inget mot den stora skräck jag känner mot en viss yrkesgrupp.
Kallsvetten som rinner, paniken, den okontrollerbara skräcken och en stark känsla av att  svimma vilken sekund som helst. 

Paniken av att inte kunna hålla rädslan under kontroll, den desperata impulsen och önskan att lämna salen. Vända i dörren och springa ut i friheten.
Tänder som hackar av rädsla och så vettskrämd att ögonen svämmar över. Kroppen stel av skräck och nerver så hårt spända att de darrar och en puls som är så hög att det känns som hjärtat ska stanna i bröstet.
Inne i mig ropar en liten röst att det inte är farligt, men ännu har jag inte kunnat stanna tillräckligt länge på platsen för att  se om det stämmer. Allt inom mig skriker av oro, panik, smärta och av längtan att försvinna... och det nu, direkt!!

Jag tror ingen som inte varit där, vet hur jobbigt det är att leva med en fobi som kontrollerar hela ens liv.

Det är inte bara att beställa en tid, gå dit, sätta sig i stolen och gapa stort. 

Inte ens när smärtan är så stor att jag lever på smärtstillande, har tussar dränkta i alkohol och sover med en fryst ärtpåse mot kinden förmår jag att be om hjälp. Jag lär mig leva med den molande värken och hoppas att jag en dag ska vakna fri från min fobi, med glatt humör och panikbefriad kan ringa och boka en tid.
I hela mitt liv har jag haft min fobi, även första besöket var en skräckupplevelse och därifrån gick det snabbt utför. 
Tandläkarna har varit många, den ena mer hårdhänt än den andra. Vissa mer stressade än andra och några tillräckligt pedagogiska för att jag ska klara av en vanlig lagning utan vilt viftande armar, hårt sammanbitna tänder och panikartad skrik. Men innan jag blivit helt botad från fobin, så får jag åter en ny tandläkare som gräver i min mun med stora händer, utan försiktighet, tålamod eller empati och jag är tillbaka på ruta ett igen och hamnar skälvande i ett hörn av rummet, gråter, skriker och slåss för att slippa.

Har faktiskt tagit mod till mig och besökt tandläkaren i vuxen ålder. Jag kom ända in i stolen, fick två bedövningssprutor och en hakklapp runt halsen, men när hans munskydd åkte på och han tog upp den vassa haken, då rusade jag i vild panik därifrån, rasade ner på en bänk utanför och blev sittande i någon timme innan jag kunde ta mig därifrån. Gick hem med blöta kinder, gelé i knäna, värkande tand och den enorma känslan av misslyckande och starka förakt för min egna rädsla. 

I dag vet jag inte vilken rädsla som är störst.

Rädslan för tandläkaren eller rädslan att bita av en tand. Jag vet att varje hård sak jag tuggar kan knäcka en tand, vet att varje seg kola kan få en plomb att lossna, kan få en gammal lagning att försvinna, och jag vet att det bara är en tidsfråga innan det finns ett djupt värkande hål i varje tand och ändå så låter jag min fobi styra över mig och jag mår jäkligt dåligt över det.
Jag vet att det finns lustgas och även chansen att sova under behandling, men för att få det (i allafall senast jag vågade fråga runt) så krävs remiss från en tandläkare och det är svårt att få en remiss när jag inte ens klarar av att se en tandläkare, än mindre att kliva in och prata med en... 

Barn är ärliga i sina frågor och jag skäms över att jag utsätts för frågorna. jag vill vara normal, orädd, glad och kunna gilla den jag är, men frågorna är inte bara nyfiket ställda, de är även sanna...  
"-Varför är du så tjock?"

-"Varför har du skägg?"

-"Varför har du så fula tänder?"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...