...ljuset och det vita! 

Dålig dag, dåliga val...
Men i morgon är en ny dag och nya friska tag!

Kom inte på någon passande rubrik, helt enkelt :) 

För läääänge sedan byggde jag hemsidor från grunden med HTLM "koder" och blev ganska duktig på det (för att inte skryta alltför mycket :) )
Men åren har gått, Maxen har åldrats, hjärncellerna dött och jag har nu problem med en blogg där allt redan är färdigt och det bara är att klicka på rutor för att få bloggen att bli som man tänkt sig...  

Det blir liksom inte som jag vill, men skam den som ger sig och i ytterligare 10 minuter kan jag svära, innan jag lämnar bloggen åt sitt öde... 

Wohoo vad jag känner mig som en höna... En riktigt bränd sådan!! 

Lagom kallt ute  men hjälp vad grått det är!! 
Ingen vit snö som ger ljus och inga vackra löv som ger glädje. 

I väntan på det vita, kommer lite tidigare minnen... 

Det som göms i snö... 

...Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, 

Jag kommer bli känd av ungarna i området som "den klagande kärringen" (38 år ung :-)). Hittills har jag mest muttrat med katterna över irriterande saker i huset (och kastat in ett par kickbikes i busken) men i går ringde jag faktisk på hos grannen och sa att dotterna pianospel kl 21 faktiskt störde...
Maxe börjar bli vuxen :-)

Piller till frukost, piller till lunch och slutligen lite piller när jag kommer hem efter jobbet. 

Dessvärre är det inte de viktiga vitaminerna jag menar utan värktabletterna som jag behöver för att jag ska bli mänsklig.

Värken i ryggen och axlarna gör mig till ett litet monster och varje rörelse smärtar och inte gjorde ju promenaden i går att min kropp värker mindre (träningsvärk i låren som sjutton!!), varför skulle jag ut i terrängen och knata??  

Men trots värken knatar jag runt på jobbet, är trevlig mot alla jag möter och gör mitt jobb... Men jag erkänner att jag svär och muttrar åt papperskorgarna som gömmer sig under skrivborden och inte vill komma när jag ropar. 

När jag väl lyckats ta mig hem så hamnar jag på en stol och stirrar.

All energi rinner ur mig, mungiporna ändrar riktning och jag orkar inte längre vara trevlig eller social. All kraft jag har går åt till att göra ett så bra jobb som möjligt, men i längden kommer det inte att funka. 

I morgon ska jag på något sätt lyckas ta mig till gymmet och träna upp musklerna som jag låtit vara under allt för lång tid. Enda sättet att bli av med värken är träning och det enda jag kan skylla på är lathet...  

Men visst vore det roligare att ha någon som drog med mig till gymmet, men var hittar jag denna någon? 

Hade rikligt med energi i går, så mycket blev gjort i lyan. 

Undrar vad jag gjorde innan mobilerna fanns? Att sitta fast på en stol med telefonen i väggen måste ju ha varit otroligt tråkigt, eller? 
I går så pratade jag i telefonen samtidigt som jag tvättade, lagade kalops, satte en deg och rullade små gulliga frallor. Lagom till samtalet avslutades var de små frallorna klara och kunde avnjutas med en skiva ost (trots jäsning blev det frallor till en hobbit eller till min Skrollandocka!)
Jag kommer inte ihåg senast som jag satt i telefonen i 4 timmar i sträck... tror inte ens att det någonsin har hänt, när jag tänker efter. Men i går skedde det alltså och vi hade vääääldigt mycket att avhandla via luren, så det var timmar som gick väldigt snabbt.
Att jag dessutom fick Lola att skratta högt flera gånger och mer än en gång utbrista "Fy fan, du är så jävla skön Maxe, du måste skriva en bok!! ", blev liksom grädde på moset (Var kommer det uttrycket ifrån Btw??) 

Jag gillar att baka bröd, men efter att så många gånger plockat ut bullar ur ugnen som sett ut som grillkål och varit degiga på insidan, så har jag liksom gett upp brödbakandet. Men i går gjorde jag i allafall ett försök, och de blev godkända...  Jag hade tagit till mig alla råd jag fått, stoppat en termometer i ugnen för att kolla värmen på brödet och även läst hela receptet för en gångsskull :) Dessutom tog jag det säkra före det osäkra och placerade mig på huk framför ugnen och  stirrade på brödet, rädd att släppa det med blicken av rädsla att få kålbullar. Efter en stund hade jag dessutom sällskap av en nyfiken "Kattegoja" som undrade vad "mamma" gjorde på golvet.
Zasso placerade sig på mitt knä och plötsligt var vi två idioter som roade oss med att vrålstirra på växande bullar... 

 

Om exakt en månad sitter jag i Norrtälje kyrka och njuter av julmusik!  
Nedräkningen kan börja :)