Direktlänk till inlägg 11 juni 2008
Någonstans i öronsnibbshöjd slutar mina mungipor.
Har inte kunnat sluta le sedan jag öppnade brevet från Skeppsholmsgårdens folkhögskola sent i går kväll. Självklart så var jag ju även tvungen att meddela mina kära lärare/klassföreståndare på Väddöfolkhögskola de goda nyheterna och eftersom jag hade noll koll på klockan så tror jag dessvärre att jag väckte varenda kotte som fanns i området dit mina nattliga SMS levererades.
Kursen jag kommit in på är en 50 % -ig skrivarkurs på distans vid namn ”Ordet är ditt”.
Eftersom jag alltid älskat att skriva och läsa, men på grund av min dyslexi aldrig tidigare vågat göra någonting av mina skrivardrömmar, så skickade jag in en intresseanmälan till den skolan på vinst och förlust.
Som jag sagt tidigare så tror jag inte att jag kommer att bli en ny Astrid Lindgren eller Maria Gripe, men förhoppningsvis så ökar mitt självförtroende tillräckligt mycket för att jag ska våga låta andra läsa det jag skrivit.
Första uppgiften inför första mötet är att redovisa en bok som betytt mycket för ens skrivande…
Jag som "bara" läser en ca 4 böcker genomsnitt i veckan, kommer aldrig att kunna välja EN bok att redovisa. Jag har läst ett hav av böcker, så hur tusan ska jag hitta boken som betytt mest??
Jag har minst sagt, STORA problem.
Jag trodde inte att dagen skulle bli händelsefull men fortfarande fräser jag slipdamm i näsduken, efter att ha slipat mosters ytterdörr och fortfarande hittar jag lera på underliga ställen efter att ha kravlat under hennes yttertrappa på jakt efter förlorade skruvar.
Trodde aldrig att jag skulle komma under trappan och när jag väl var på plats trodde jag aldrig att jag skulle komma därifrån. Utrymmet under trappan var bara något för lågt (in med magen med andra ord), så det gällde att jag inte andades med för djupa andetag eller drabbades av panik.
Jag slapp i alla fall be min moster att servera mig kaffe under trappan. :)
Hela jag var full av lera när jag äntligen ålat mig ut i friheten och som om det inte räckte med lera över hela mig, så slog jag huvudet i en jäkla buske på vägen ut och såg ut som ett litet kamouflerat buskage när jag knatade in i badrummet för att tvätta av mig den värsta förklädnaden.
Kläderna fulla av lera och jord, grenar och gröna blad utstickandes ur håret och käften full av grus efter att ha råkat öppna munnen samtidigt som jag tog ett djupt andetag under trappan.
Men dörren blev i alla fall fin, även om jag själv såg ut som en liten dydyrkande griskulting som vältrat mig i en enorm ansiktsmask.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...