Direktlänk till inlägg 2 november 2009
Det finns vissa dagar då jag önskar att jag aldrig klivit ur sängen. Dessvärre så inser jag det inte förrän på kvällen när allt som inte borde inträffa redan inträffat och jag är mer än muttrig till humöret.
En av dessa dagar är dagen som varit!!!
I lördags fick jag besked av målarfirman att de skulle komma och tapetsera om mitt sovrum den 2 november och ville ha tillträde till min lya redan vid 7 på morgonen. Så i går kväll efter att mamma och "lillråttan" varit på besök tömde jag sovrummet på varenda pryl och travade upp det mot väggen i vardagsrummet. Eftersom jag inte ville göra i ordning sovrummet innan det var renoverat så fanns det inte så mycket att bära ut, men det som fanns var tyngre än jag trodde. Inte heller var det lättare av att en nyfiken liten katt smög runt som en snubbellina för att undersöka vad jag pysslade med. Hursomhelst så ringde jag i går även till "bossen" och begärde ledigt eftersom jag ville vara på plats när målarna dök upp. Har som sagt en nyfiken katt som upptäckt att det finns en spännande värld utanför ytterdörren och jag vill inte att målarna av misstag ska släppa ut mitt busfrö. Jill gav mig ledigt så klockan halvsju i morse var jag vaken och redo att släppa in målarna. Timmarna gick utan att de dök upp!!!
Jag tycker att jag har rätt att vara skitförbenad just nu!
Hela dagen har jag väntat och inte ens kunnat lämna lägenheten för att köpa mjölk eftersom jag inte vetat när de skulle komma.
Inte gjorde det saken bättre att jag är på väg mot en dunder förkylning och de första tecknen på att det är en dunder är att jag har två tilltäppta ÖRON!!! Vax i öronen som gör att det enda som hörs i ena örat är min egen puls och i det andra örat är det en riktig höststorm som tjuter. Ljud utöver dessa hörs långt borta och kan beskrivas som att höra någon prata och man själv är under vatten... Mycket spännande! Kanske hade det varit roligare om jag inte skulle på dansen i kväll. Efter mycket funderande så klädde jag i alla fall på mig kläderna och sprang över till Karin och hennes bil. Kom fram och insåg direkt att jag hamnat i en stumfilm. Jag hör inte tillräckligt bra för att kunna dansa. Så efter att ha suttit som en liten döv panelhöna i soffan och tittat när alla andra dansat så insåg jag att jag lika bra kunde tycka synd om mig själv hemma i ensamheten och knatade därför hem.
Det jobbiga är att jag känner ett tvång att dansa. Det är inte så att jag MÅSTE dansa och mår dåligt av att inte göra det, utan snarare att jag är otrevlig om jag tackar nej till en dans och det är inte fint att sitta och titta på om det finns folk som vill dansa med en...
Att vara döv och inte höra vare sig musiken eller callern gjorde att jag inte passade in och mer eller mindre även kände mig i vägen. Att bara sitta och se de nya stegen vi skulle lära oss i kväll är tydligen inte tillåtet utan är man på plats så ska man även dansa.
Jag min idiot trodde att det var bättre att vara på plats och inte dansa än att överhuvudtaget inte ge det en chans... Men jag är som sagt en idiot :D
Det tredje som gjort att mitt humör är i höjd med skosulorna är att fingrarna räcker till nedräkningen. Om fem dagar blir jag ett år äldre och som alltid så får jag panik över vetskapen att den dagen närmar sig.
det är inte åldern i sig som skapar panik utan vetskapen att jag måste vara trevlig. Okej... trevligare än jag brukar vara, om man säger så.
Som alltid så känner jag för att rymma fältet när dagen närmar sig och likaså är det i år. Jag vill inte ha en massa främmande som kommer och hälsar på bara för att fira mig. Jag vill inte vara trevlig och tacka för grattis önskningarna och hurraropen. Jag vill bara bli lämnad i fred. Krypa upp i soffan, stänga av telefonen och se en film samtidigt som jag firar mig själv genom att svulla chips...
Samtidigt så vill jag bli firad! Jag vill ha folk som o anmälda ringer på dörren och som vill tillbringa ett par timmar över en kaffe i mitt sällskap.
Jag vill få telefonsamtal och sms, så jag vet att jag inte är lika bortglömd och genomskinlig som jag känner mig.
Jag vet inte... Jag har så dubbla känslor inför att fylla år att jag känner mig totalt vilsen bara av att tänka på det.
Tror att jag klagat klart för denna gången. Nu ska jag sätta in ny revaxörvadd i öronen och kela med katten.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...