Direktlänk till inlägg 8 december 2009
Är lite trött på folk som med ett skratt kommenterar stavning och särskrivning eller snarare bristen på stavning!
Jag har dyslexi, jag VET att jag har skrivsvårigheter och att hela tiden få höra skratten är jobbigt.
Jag vet att jag inte skriver ordentligt men jag gör mitt bästa och att hela jäkla tiden få berättat för mig hur jag skulle stavat meningen istället för att kommenterat innebörden av det jag skrivit, gör mig inte bara irriterad utan även sårad.
Det är en sak om jag skrivit något totalt obegripligt och inte en människa fattar vad det står, men att folk nära mig gör något kul av min särskrivning inför öppen ridå, är något som jag inte roas av.
För bara ett par år sedan skämdes jag så mycket över min dyslexi och att jag inte ens vågade visa upp något som jag skrivit för hand, eftersom det fanns fel som alla andra såg och med glädje kommenterade och skrattade åt.
Att ha skrivit en vemodig text som inför mina egna öron förvandlades till något humoristisk gjorde att jag under en tid vägrade skriva.
Jag älskar att skriva, men rädslan över att få höra roade skratt, gör att jag undviker att skriva.
Rättstavnings program underlättar enormt när jag skriver, men inte ens det har alla ord. Mycket av det som jag tror är rätt är fel och jag förstår ofta inte vad det roliga i texten finns eftersom det inte finns något kul som får smilbanden att rycka.
Jag gör mitt bästa! Men att höra skratten underlättar inte.
"Viska" felen till mig så jag kan få en chans att rätta dem, men skrik inte ut dem så andra av nyfikenhet kommer och kollar felen bara för att de vill roas en stund.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...