Direktlänk till inlägg 20 december 2009
Trots att inget verkar gå som jag vill och planerat (även kanske helt klart tagit för givet) så hoppas jag att kommande vecka kommer att bli bättre.
Sista jobbdagen innan en efterlängtad julledighet är i morgon. Ett par plåtar moccarutor ska göras och sedan ska hela köket gås igenom och städas. Därefter ska jag knata hem och städa hela lyan. För stunden känns det som jag bor i en enorm kattleksak! Överallt ligger det bollar, kulor, papperstussar och små fjäderprydda saker som jagas på nätterna. Som om det inte vore nog med leksaker överallt så kan jag erkänna att även jag strött saker omkring mig och som jag nu ska försöka placera på rätt plats så jag kan plocka fram dammsugaren och städa inför julen.
I vanliga fall brukar jag vid denna tid på året vara både stressad och uppe i varv, i försök att fixa de sista klapparna och runt mig brukar det finnas omslagspapper och tejp i överflöd. Även material till mina obligatoriska juletiketter brukar ligga strött överallt och paniken över att av misstag råka glömma någon släkting är stor.
I år ser det annorlunda ut då jag inte köpt en enda klapp och inte tänker göra det heller. Julpappret samlar damm i skåpet, tejprullen ligger i lådan och katten slipper jaga röda glittriga plastband över golvet.
Utanför faller stora flingor ner och jag känner verkligen ingen lust att gå ut i kväll. I fönstret glittrar adventstaken, i soffan sover katten och den enda julmusiken som hörs är colareklamen på teven.
Anledningen till min utgång är en tradition som jag fastnat i. Varje 20:e december träffas ett glatt gäng nere på "pubhörnet" i stan för en kväll i julens tecken. Julsånger ekar i lokalen och alla sprudlar av julglädje. I år blir det 3:e gången jag är med och jag har sett fram mot kvällen, men nu velar jag om jag verkligen ska gå.
Karin som drog in mig i traditionen har hoppat av och det fick jag veta för någon timme sedan, när jag frågade om lift. Anledningen till hennes avhopp vet jag inte och ärligt talat så kom det plötsligt och utan förvarning. Även Lotta som brukar gå har även hon fått ändrade planer och måste vara hemma med barnen. Så om de två som jag känner bäst inte går så känns det underligt att gå dit ensam. Bara tanken att gå in genom dörren till massan av folk som tar upp varenda centimeter av lokalen, gör inte att jag ser fram mot det med glädje direkt.
Ska jag trotsa snön och min egen fobi och ha en kul kväll med julsångsfavoriter eller stanna hemma i lyan, nerborrad i soffan med en bra bok, katten på bröstet och troligen ångra att jag inte gick??
Har någon timme på mig att fundera. Hur som helst så måste jag ut och köpa cigg.
Något som jag ser fram mot är tisdagen! Dels för att jag då ska ha fått in pengar på kontot, men främst för att jag ska unna mig årets sista sallad med "gänget" (eller delar av det i alla fall) och därefter sitta barnvakt en timme. Efter barnvaktandet ska jag ut med moster och handla julmat. Men framför allt så är det eftermiddagen som jag längtar till och ytterligare en tradition. Julgodis tillverkning och härliga filmer tillsammans med den käre "Egbert". En tradition som sträcker sig sedan året på Väddöfolkhögskola då vi var de enda som var kvar på skolan under jullovet. Ett lov som var tyst, stilla och oskottat, med ett nyår som är det trevligaste som jag upplevt och med aktiviteter som passade mig perfekt :D
Men på tisdag kommer köket att dofta av sött godis och skratten kommer garanterat att ljuda i lägenheten.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...