Direktlänk till inlägg 10 juli 2010
Den enda medalj jag någonsin kommer att få, är i tråkighet!!
Ärligt talat så måste jag vara den tråkigaste personen i världen att umgås med.
Kom nyss hem från en inflyttnings/sommarfest och självklart var jag nummer två att lämna partyt.
Kan inte säga att jag hade tråkigt för det hade jag absolut inte (Tack Annie för inbjudan!!!) men jag känner mig lika malplacerad som en guldfisk i ökensand!
Och ju mer jag tänker på hur korkad, dum och idiotisk jag är, desto större blir önskan att vara lika öppen som alla andra och roa lika mycket som de omkring.
För att vara helt ärlig är jag livrädd! Jag är rädd att träffa nya människor och kommer de dessutom i en samlad trupp så får jag anstränga mig för att stanna kvar på platsen. Kraven blir sååå stora. Jag ska prata, vara trevlig, ställa intelligenta frågor och dessutom... le. Det enda jag vill är att lägga benen på ryggen och fly!
En öl, bra musik och ett litet gäng som sitter och snackar räcker för mig... men när antalet närmar sig ett tjog, spriten flödar och det inte finns en centimeters svängrum, då springer jag.
Det positiva är att jag i kväll i allafall hann ta adjö av Annie, innan jag försvann, det är inte ofta jag hinner göra det. Pnaniken blir för stor och det enda jag kan tänka på är att komma bort...
Så medan mina vänner och nya bekantskaper festar för fulla muggar och förbereder sig på en kväll ute på stan, så sitter jag i lyan. Dricker vatten, knaprar ostbågar och kollar på thriller.
Nu ska jag återgå till filmens värld :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...