Direktlänk till inlägg 1 juni 2016
Har haft fullt upp ett tag.
Fixat i och med lokalen med vår nyinvigning och samtidigt försökt att tämja odjuret i skallen.
Monstret sover för stunden, slumrar i hjärnan och gör sig inte påmind just nu och jag hoppas det förblir så ett tag framåt.
I går var det nyinvigning och förvånande nog så var det fler som hittade dit än vi vågade tro. Att dra folk är svårt och alla i området tycker en massa men att komma på möten och verkligen berätta är det ingen som gör. Varför är det så? Folk vill veta vad som tas upp på möten men att själva närvara vill de inte...
Under ett par månader har vi (styrelse och ett par glada frivilliga) lagt blod, svett och tårar på lokalen. Vi har målat, rensat, burit möbler, spikat, sågat, bonat och kraschat tavelramar. Vi har kämpat som små illrar och har nu äntligen fått en lokal som vi är stolta över. Neutrala färger som ska passa alla och till alla livets sammankomster. Olika sittgrupper, ljust och fräscht och mina förstoringar på väggarna. Jag måste erkänna att jag är sjukt stolt över mina bilder som blev bättre än jag trodde som förstoringar! :-)
Nu med invigningen överstökad så börjar planeringen gör nästa projekt och och vi har börjat spåna idéer.
Hur ska lokalen användas och hur lockar vi folk?
Snart midsommar och vad passar bättre än en sommartallrik? Skulle det funka att duka upp en buffé med sillar, färskpotatis, gräddtårta och trevlig stämning? Kan man locka folk genom att duka upp utanför lokalen och vinka in förbipasserande?
Vi har som sagt lite planer och funderingar.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...