Jag har aldrig varit speciellt orolig att gå ute när det varit mörkt. Visst en fungerande ficklampa, är alltid trevligt sällskap, men när ögonen väl vant sig vid mörkret så har det varit ganska skönt.
På landet har man vetat att det som knakar bredvid en kanske är ett rådjur, en hare eller möjligen en grävling. Men man visste att djuren var mer rädd för människan och därför var jag aldrig riktigt rädd för mörkret.

När jag flyttade till Norrtälje visste jag att människan var det farligaste djuret och plötsligt var jag rädd för mörkret. Trots tända lampor på vägar och upplyst motionsspår så fanns det farliga saker som kunde gömma sig i mörkret och de gick på två ben. I en stad där det aldrig är helt tyst, mörkret aldrig helt kompakt och människor syns bakom upplysta fönster, är jag orolig att lämna lyan efter mörkrets inbrott.

I dag fastnade jag framför serien "Grimm" (en serie om det övernaturliga och väsen som har människoform...)och jag kom inte ut förrän närmare solnedgången.
Mörkret kom smygande och medan jag gick in mellan hästhagen till elljusspåret började lamporna på spåret att blinka.
Helt ensam ute i naturen, med lampor glappande som värsta skräckfilmsscenen och jag knatade på med hög musik i öronen.
Okej, jag stängde av musiken när jag insåg att jag var ganska själv ute i naturreservatet m eklunden och gravkullen strax bredvid mig och lååååånga skuggor från träden i snön. Snurrade några varv och såg att stigen inte hade några lampor alls, inte ett ljud hördes och inte ens en hundägare var synlig.
För mörkt för att människor skulle ta kvällspromenad och för ljust för att allt skulle ligga i nattsvart mörker.
Helt enkelt den tid när vem som helst skulle kunna gömma dig i skuggorna och hoppa fram...
Med skräckfilmer i hjärnan, tystnaden omkring mig och nyss avslutat att Grimm avsnitt med blodsugande monster och spetsiga tänder så var min fantasi lite mer på alerten än den brukar.
Plötsligt stannade hjärtat när hastiga och snabba andetag hördes bakom mig.
Snabbt snurrade jag runt och en svart figur kom rusande emot mig...

Jag känner mig alltid som en vandrande julgran när jag är ute i mörkret. Jag har reflexer i varje ficka, och lampor som lyser och blinkar överallt. Vare sig det är mima "träningskläder" eller vardagskläder, så vill jag synas och slippa bli överkörd.
Joggare som sprang ifatt mig i mörkret och passerade mig i rasande fart var helt svartklädd och kunde likväl varit en skugga som en semestrande ninja, för hela skuggan var kolsvart och gick knappt att urskilja mellan träden.

Jag går hellre i mörkret längst med en landsväg med bara tät skog vid sidorna än promenad i skymning där människor finns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...