Ytterligare en dag att lägga till handlingarna. 

Snön har dalat under större delen av dagen och staden ligger åter under ett täcka av vitt. Ändå känns det som om jag inte varit hemma en minut, utan farit  hela dagen och kämpat mot snön.

Först en promenad med Karin. Bara 2 kilometer men det kändes längre när vi stretade i blåsten, flingorna och oplogade vägar.

Mycket muttrande och svordomar blev det även när bilar och bussar rullade förbi och stänkte modd på oss stackars isbitar.

Väl hemma igen hamnade jag på soffan en stund med en Nora Roberts bok som jag trodde jag läst men inte minns något av så troligen är den oläst...
Gillar min slutledningsförmåga något otroligt just nu. Å andra sidan så har jag ju köpt dubletter på årets bokrea och inte upptäckte missen förrän jag lånade ut den ena till brorsan och blev stående med den andra i handen.

Så mitt minne är underbart skoj för stunden.

Efter soffan blev det åter en kylig promenad ner på "byn". Tjocka kläder och varma vintekängor förde tankarna till en Michelingubbe eller kanske snarare en högravid anka, när jag halkade runt på trottoarerna...

Kom fram i allafall till cafét och fikade med härliga Annie. Taklamporna var släckta, ljusen på bordet hade brunnit ut och elementerna hade någon gäst snott med sig... Det var känslan i allafall, då det var mörkt i lokalen och kyligare än temperaturen utomhus. Kunde suttit längre om det funnits lite värme!!

Nästa fika blir på ett fik som vi känner och där vi trivs...

Kort sammanfattning av dagen:

Umgåtts med härliga vänner, njutit av soffan, käkat hembakat och sprattlat i en snöhög... 

Åter så blev det en tur ut till Färsna. Hade min stora kamera med mig och jag försöker fortfarande att lära känna den, men jag tror att jag har hittat ganska rätt bland inställningarna... i allafall om motivet står stilla :)  

Bilder som de jag tog i Göteborg vill jag inte ha igen, även om min bror säger att risken för de misstagen är stor... Men jag lever på hoppet :)

En glad Fjording som njuter av solen på Färsna 4H gård

Det märks på landskapet att våren är på G.

En bit av av en äkta Gärdesgård.

I mitt tycke det vackraste staketet...

kan ju säga med bilderna framför mig, att det finns en viss skillnad mellan då och nu.

 Det kan även jag se :-D 

	Taget  2010 (tror jag)
Taget i dag.

Något senare vaknade jag i dag, så det börjar ta sig :) 

Vilken lyx att kunna ligga kvar och dra sig  (någon timme) medan katterna ligger runt skallen på mig och spinner. 

Om en stund blir det promenad upp till Färsna i solen och därefter blir det en promenad ner på stan och fika på  "Hörnan".

Efter fikat ska jag vara duktig och knata till gymmet. Har upptäckt att en bra tid att träna är fredagseftermiddagar, då de flesta av medlemmarna har annat för sig än att hänga där.  Och när ingen är där  trivs Maxe som bäst  :)  

Måste försöka komma i håg att uppdatera min MP3, jag tror att det är dags att plocka bort  "Jul jul strålande jul" och  "Ave Maria"... :D 

Gick till läkaren med siktet på att få bli sjukskriven och lämnade mottagningen med en salva mot psoriasis...
Han tyckte det var lika bra att jag fick en salva mot utslagen, när jag ändå var på plats :)

Det är en lättnad att slippa stressa, att slippa tänka på stressen och bara genom att prata med läkaren gjorde att tyngderna från axlarna lättade. Även om jag var ganska säker att jag skulle få ett intyg som bekräftade att jag mådde dåligt, så känns det skönt att ha träffat en läkare som faktisk tog mig på allvar och inte bara viftade bort min oro och ångest. .

Så den närmaste månaden kommer jag att ignorera tankar på arbetet och bara tillbringa min tid med att försöka bli frisk... eller i alla fall försöka slappna av och bara ta det lugnt.

Jag hade förväntat mig en sjukskrivning på max 2 veckor, så en månad känns evighetslång och jag vet inte ens vad jag kommer att förlora ekonomiskt på att inte jobba.
Har planer och drömmar som jag inte vill få grusade, så jag lever på hoppet att jag ändå lyckas spara tillräckligt för en tur med syster och systerdotter till Ullared (behöver kläder!!) och jag ser verkligen fram mot ett par dagar i deras sällskap.

En annan kul sak att göra vore även att få råd att åka ner till Västkusten...

men drömma går ju alltid och huvudsaken är väll ändå att jag ska må bättre och då kanske jag får hoppa vissa av önskningarna . 

Men under en månad ska jag i allafall ägna min tid åt ått slappa och bara njuta av att inte stressa.

Förutom salvan så fick jag även antidepptabletter, så nu har ytterligare ett piller på mornarna... Jippie eller något.

Alla dygnets vakna timmar jagar det mig. Följer mig vart jag än går...
Ännu så länge anar jag bara dess skugga i närheten och känslan av att jag ska skynda mig, öka tempot ytterligare...
"Det" Vill att jag pressa mig själv ytterligare en bit.
Vad jag än gör och vem jag än umgås med så finns "det" där och lyssnar, spejar och heltenkelt bara är.

"Det" är som att ha en oinbjuden gäst på besök, som äter upp min mat, inte betalar telefonräkningen och som vägrar flytta.

"Det" tar min energi, bryter ner mitt motstånd och gör luften svår att andas.
Oftast försöker jag att ignorera "det", men jag ser "det" ständigt i ögonvrån... Var jag än är och vem som än är mitt sällskap, så finns "det" där, ständigt närvarande.
Försöker att tränga in i min hjärna, ta over mina tankar.

Med hög musik i öronen, en foltom väg, ett pulsande hjärta och skymningen som enda sällskap, slipper jag känslan för ett kort tag. Jag kan andas frisk luft, se solen försvinna och är ensam...
Som om "det " gömmer sig i skuggorna men låter mig vila under promenaden, ett andningshål där alla måsten och borden inte når mig.
Lämnar mig i fred och låter mig släppa alla tvivel och bara för en kort stund vara i nuet...

**************************************************
****************'

För det är just tvivlet jag snackar om.

Viljan att göra det rätta men hela tiden finns tvivlen på att det verkligen är det rätta...

Jag menar borde det inte kännas lättare om det verkligen är rätt beslut som jag fattat?

Jag vet, det låter knäppt, men jag känner mig vidrigt knäpp för stunden och jag jobbar med att bli normal!

Konst nätet.

Jag har nästan glömt hur solen ser ut, för att inte snacka om hur otroligt blå himlen kan vara! 

Fortfarande är det molnfritt ute och det finns stjärnor ovanför huset ...  WOW!!! 

Dagen har rusat på i ett kör, så jag känner mig en aning trött, hjärnseg och har en otrolig sänglängtan. Tidigt i morse hamnade jag på gymmet. Vaknade och istället för att ligga och vrida mig i sängen i ytterligare ett par timmar så gick jag faktiskt upp. 

Inte en kotte fanns ute när jag cyklade dit och helt ensam tränade jag i lokalen i närmare en timme innan jag nyduschad hamnade på ICA och köpte en kanelbulle (Hmmmm...)  

Väl hemma i lyan blev det en nyttigare frukost innan jag började pyssla med de nödvändiga "måste" sakerna. Diskade, planterade om en stackars blomma som lidande stirrat på mig i någon vecka och slutligen så blev det lite facebookande innan jag åter hoppade i skorna och ilade ut genom dörren.

Med ett par timmar kvar tills jag skulle vara på födelsedagsfika, så trodde jag att jag skulle hinna med en lugn och avslappnande promenad med granne/vänner.  Promenaden var givande! Frisk luft, trevligt sällskap och lugnt tempo. En blick på klockan fick mig dock att sätta fullt ös mot andra änden av stan, hade bara 1/2 timme på mig innan jag skulle vara på plats. Jag han inte ens hem för att byta om och det kändes inte helt okej att komma på fika klädd i mjukisbyxor, gammal urblekt munkjacka och tennisskor. 

Tårtan var dock supergod (som alltid) och även sällskapet supertrevligt (som alltid) och mätt som en överjäst hankatt  blev jag körd hem där min tvättid väntade. 

Nu är det snart dags att boka soffan och därefter leta efter sängen. Men i kväll tror jag att insomningspillren är överflödiga :)  

Tack och godnatt!!