Är det verkligen ett "ja" eller är det ett "nej" men eftersom oron över att såra är så stor så sägs "ja" av bara farten för att sedan kunna ändras till ett hårdare "nej"...

Jag kan inte låta bli att fundera över alla dessa "ja" som sägs. Jag planerar något och frågar vänner om de vill vara med, även om de ofta hoppar mina planer så händer det att de gärna vill vara med och planeringen börjar. 

Jag är glad över att få en kompis med mig och då även denna verkar glad över att få vara med så blir glädjen än större... 

Ofta, VÄLDIGT ofta så känner jag av förändringen när dagen närmar sig.

Vännen slutar att prata om planerna och även om hon inte tystar mig, så säger hon inget.

Innerst inne så vet jag att hon ändrat sig, ångrat att hon tackat ja.

Men då hon fortfarande inte säger något fortsätter jag glatt att planera... 

Dagarna går och jag är fortfarande uppfylld av planerna och lever på hoppet att jag inte är ensam om det, men när bara tystnad hörs från vännen tar jag slutligen mod till mig och frågar om hon ändrat sig...

Självklart blir jag besviken över förändringarna, då min planering känns som bortkastad tid. Men jag blir ännu mer besviken för att inte säga arg och sårad över att stå vid busshållsplatsen och vänta på någon som inte kommer... Att vänta på någon som innerst inne inte ens haft för avsikt att komma, men som inte vågat säga något till mig av risk för att såra mig... 

Jag vet inte hur ofta som allt varit klappat och klart, bara för att sluta med att jag sitter ensam på busshållsplatsen eller cafét och väntar på vänner/familj som inte kommer och som inte ens bryr sig om att meddela detta. 

Varför inte bara vara rak och ärlig och säga sanningen istället för att låta mig lista ut sanningen själv och känna mig båda sårad och övergiven.

Min tid kanske inte är värd något för dig, men den betyder mycket för mig och jag har annat jag kan göra med den än att vänta! 

I dag blev det en tur på stan som förutom kaffe på "Tullen" resulterade i lite nya kläder...  

Inget märkvärdigt utan bara ett gäng strumpor och tre stycken behövliga leggings.

Upptäckte när värmen slogtill att jag inte har några "sommarkläder".

Visst kjolar och linnen i överflöd finns i skåpet, men det var många år sedan som kjolar slutade vara ett favoritplagg.

Fastnade med kjol i cykelhjulet och stod på näsan, så sedan dess har jag slutat att cykla med fladdrande tyg runt benen.  

Min bror och lilltösen gjorde ett besök ut till mamma så då blev det att även jag hoppade på bussen. Som vanligt med bussarna här på landet är det alltid något som krånglar så efter att ha stått vid hållplatsen och väntat i närmare 20 minuter, så ringde jag slutligen min bror som redan satt på bussen, för att höra vad som skett. Bussen stod kvar på stationen, då dörrarna inte gick igen...  Efter ytterligare lite väntan så kom då slutligen bussen och jag kunde kliva in i den vidriga värmen.  Smockat med folk och sommarvärme utanför gjorde att det var en jobbig resa. Med bara sju kilometer kvar till mitt slutmål, blev det en luft/kiss pause. Vi tvingades stanna och vänta in extrabussen som körde bakom vår buss och det blev en väntan på närmare femton minuter.

X-antal minuter försenad kom vi tillslut fram till landet. 

Jag snackade lite med bröder, lekte med lilltjejen och åt grillat, innan jag åter hoppade på bussen och susade hem till mina katter.

Men det var kul att träffa bröderna och busa med den ständigt växande lilltjejen.

	Far och dotter i väntan på extrabussen vid  Barnens Ö.
Lilltjejen i farbrors trygga famn.

Lek med en ballong hemma hos farmor  

I bland verkar det som om jag är en magnet. Det säger bara " Swurp!" så sitter barn som iglar mot mig och vägrar släppa taget. Eller i allfall tillräckligt fast för att vägra låta mig vara ensam en enda minut.

Barn jag aldrig träffat tidigare studerar mig med tvivlande blick i ett par minuter och sedan är de fast (eller snarare jag är fast och kommer inte loss ur deras kladdiga händer )  

Idag var B-M´s dotter med på jobbet och tanken var att den lilla blonda tösen skulle sitta i köket och måla i sitt målarblock, medan vi andra jobbade. Det blev inte riktigt som planerat jag säger så :) Jag sprättade en soffdyna och diskade upp veckans disk, resten av dagen satt jag och målade med lilltjejen.  B-M var glad över att dottern inte sprang runt på verkstaden och tjatade utan att jag höll henne sysselsatt, men att färglägga bilder är kanske inte riktigt min uppgift... Å andra sidan med dagens tryckande hetta och huvudvärken som jag haft hela dagen, så var nog färglägga bilder det enda jag orkat med i allfall. 

kan erkänna att jag dessutom hade kul när jag ritade harar och kycklingar :) 

Dessvärre är det inte bara småknattar som jag drar till mig, utan även förvirrade och senila äldre damer...  

Tänkte vara trevlig och för engångs skull INTE ignorera den nyfikna granntanten när jag gick förbi hennes balkong. Det är svårt att låssas inte se henne när hon hänger över räcket och verkligen VILL synas och för mig är det (tyvärr) en självklarhet att "heja" på grannarna när jag springer på dem.

Så självklart hälsade jag på grannen och blev kvar i närmare 30 minuter, då tanten inte unde sluta prata...  Det är väll en sak om hon pratar om något "viktigt", men när hon ger mig info om sina personliga assistenters scheman de närmaste veckorna och även berättar ALLT om sina syskon (som verkade bli fler och fler för varje gång hon upprepade sig), då ångrade jag att jag var så väluppfostrad att jag hälsade på prattanten från första början  :)  

Jag får i allafall vara glad att jag drar åt mig tvåfotade varelser. Hade varit bra läskigt om det i stället varit spindlar som jag samlade runt mig.... 

Den roligaste händelsen i dag (enligt Zasso), var när vattnet lämnade badkaret! 

Boris struntade i badkaret och njöt i stället av att sova.

"Det finns en orsak till varför jag arbetstränar..."

Jag har en längre tid helt eller delvis varit ur ballans.

Jag har svårt att sova, sover oroligt  när jag väl somnar och dagarna går i ett töcken, utan att jag är riktigt vid medvetande. Jag är inte riktigt närvarande, helt enkelt... 

Jag har skyllt på ständigt  återkommande förkylningar och på pollen som gör min astma ännu jobbigare, samt skyllt på en massa andra saker.

I själva verket är det nog mig som det är fel på   

Eller inte mig utan snarare de saker som jag gör.
Jag vill vara snäll och hjälpsam, så jag säger självklart "ja" till att ställa upp och hjälpa alla.  jag säger "ja" så snabbt att jag de flesta gånger inte har en chans att fundera över vad det är som jag erbjuder mig att göra.

Min käft pratar innan hjärnan hunnit få all information och kan bearbeta frågan. Jag lovar bort mig på saker som jag innerst inne inte har lust att göra, men eftersom jag är sååå snäll ändå gör bara för att...

Jag har nu hamnat i en situation som jag inte kommer ur och vilket val jag än gör så blir folk sårade. Antingen såras vänner eller så blir jag lidande.

Jag har tagit på mig för mycket och jag har hamnat i en ond spiral som jag nu försöker vända, men det är lättare sagt än gjort och jag mår rent ut sagt vidrigt! 

Det finns en orsak till att jag arbetstränar. 
Jag gick in  väggen för att jag pressade mig själv för hårt. 
Jag trodde att jag var starkare än jag i själva verket var och trodde att jag klarade mer än jag verkligen gjorde.

Jag lyssnade inte på de tecken och varningar som kroppen gav och plötsligt var jag där! SJUKSKRIVNING!!

Nu sitter jag åter igen i den sitsen att jag inte lyssnar på mig själv utan lovar bort mig till alla möjliga saker och säger "ja" lite för snabbt. 

För att göra historien väldigt kort så har jag lovat en sak som jag från början innerst inne tvivlade på att jag skulle orka...

Och genom att skjuta upp det obehagliga nöjet att säga ifrån mig "uppdraget", så har det nu blivit omöjligt att hoppa av...

En liten fjäder blev en tupp med familj och jag har satt en massa människor i skiten och själv mår jag... skit!! 

Jag gör ju som sagt arbetsträning hos en möbeltapetserare här i Norrtan.

Tiden har bara rusat iväg och det är närmare sju månader sedan som jag började där och ingen dag är den andra lik :)

Efter att i ett par veckor ha prismärkt alla tygproverna, så är jag sedan en vecka åter tillbaka bland möblerna och slåss igen  med "min" stol.  

Tidigt i våras "strippade" jag stolen, dvs plockade av allt tyg och förvandlade den till ett trä skelett så nu håller jag åter på att förvandla den till en sittbar stol. Lager på lager har jag lagt.

Plockat på tagel och plockat bort tagel. Jag har häftat en massa, svurit massa gånger och plockat bort klammer. Jag har dragit i tyget tills det knakat och sytt mig i fingrarna...

Men nu börjar den bli klar och det saknas bara ett band som döljer häftandet.