Jag och Boris en vanlig morgon.

Psykisk el fysiskt trött?

Nu lägger jag mig i allafall i sängen och läser!

Under rundan igår, vred jag lite för raskt på huvudet, det knakade i nacken och en otolig smärta på det... 
Dagen har därför som vanligt gått i smärtstillandets tecken :(

I morgon är min kollega åter borta och alla sjuka människor gör att det inte finns en enda vikarie att hjälpa mig, jag serverkligen fram mot morgondagen...  Eller inte!!
Om jag i morgon har samma värk som i dag i nacken så kommer jag garanterat att hittas i en städskrubb, gråtandes av smärta. Men det är bara att försöka härda ut och försöka överleva :)

Nu när jag har gjort lite nytta i lyan, ska jag ta en promenad innan skymmningen och se till att vara äten och klar innan mötet i lokalen vid 18.30   

Hjärnan har fladdrat strax under taket, Koltrastar har hoppat hopprep i magen (Fjärillarna försvann redan i lördags från magen), benen känns som gelé och klockan har jagat mig med gasolbrännare hela dagen...   

Detta var den korta sammanfattningen från dagen :) 
Den långa följer nu  :D 

Natten var ett litet helvete. somnade redan vid 20.30 i går med värkpiller i kroppen då lederna gjort ont i många timmar och med skenan på handen (den som jag fått för handleden och den lilla tunneln...). Vaknade vid 23- snåret av att jag inte kände min tumme. Av med skenan, skaka liv i tummen och lyckades somna om. Försov mig i morse med en timme och fick kasta i mig frukosten (tjohoo vad kul och ovanligt!!) Hade värk hela morgonen i vänster arm samt självklart ont i lederna. Dagen började bra och den skulle inte bli bättre på ett par timmar! 
Min kollega är fortfarande sjuk, så jag skulle bara göra det "viktigaste", då jag omöjligt skulle hinna göra allt som behövdes göra eftersom jag skulle försvinna på intervjuv. Så det blev att hastigt kolla läget och göra det som verkligen behövdes göras. Fikarasten blev kortare än jag behövde, så jag stressade även runt med illamående i korridorerna. Varje moment var uträknat på minuten och jag hade verkligen full koll på vad som skulle göras och hur lång tid det skulle ta. Jag skulle hinna PRECIS med jobbet till dess att jag stämplade ut. Men inget blir som planerat i mitt liv och jag fick en praktikant på halsen som skulle hjälpa mig, så jag skulle hinna... 
Praktikanten visade sig vara lika grön som en rabarber eller kanske snarare som en nyfödd bebis. Hen hade NOLL koll på läget. Jag fick även visa hur man moppade en korridor. Och då menar jag inte enbart hur man ska hålla i redskapet för att inte slita på kroppen i onödan, utan verkligen VISA hur man skulle moppa ett golv... 
För mig är det självklart att man för moppen framåt och skjuter den med hjälp av skaftet... Men tydligen är det inte lika självklart för alla... 
Jag som redan var stressad innan hen dök upp, stressades upp ännu mer av att veta att hen var någonstans i korridoren , med ett livsfarligt vapen (moppstativ) och gjorde något som hen uppfattade som bra ideér (bläää!!) 

Min planering sprack med andra ord efter bara några timmar in på dagen och sedan släpade det efter resten av dagen. Så för att få alla "måsten" gjorda bad jag en kollega om hjälp, med det absolut viktigaste och som jag på inga som helst vilkor skulle hinna ens om jag förvandlades till Stålmannen!

Vad finns att säga om interjuven?! De letar i första hand efter en kock med erfarenhet och jag känner att jag i princip kan steka ett perfekt ägg...
Men han var väldigt trevlig och vill i allafall att jag skickar in mitt CV. Så i morgon ska jag finslipa det och ändra alla fel som jag hittade i går.
Jag jobbade tex. inte som förskolelärare 1920 i söderbykarl...
Nog för att jag i bland känner mig gammal men...  :D

På vägen hem plockade jag ut mitt lilla paket från posten. Mindre än en vecka tog det för att få tillbaka min ögonsten och medan jag njöt av mellanmålet, så låg den på laddning och var färdig att användas under promenaden. Många bilder blev det, många BRA bilder blev det av naturen och allt annat som jag missat att fota under de senaste veckorna med en värdelös mobilkamera  :) 
"Man saknar inte hästen förrän kanoten är tom", eller hur man nu brukar säga :) 

Letade i går kväll efter mitt CV. Det låg inte där jag trodde att jag lagt det och inte heller mina betyg fanns där.
Så nu ska jag kolla på de ställen där jag är säker på att jag INTE har lagt dem...

Förkylningen har börjat ta över min kropp, halsen värker en aning, näsan har börjat rinna och jag vaknade av andnöd. Tur att jag numera tydligen sover med astmasprayen under kudden. Hittade den där i morse, troligen så har Zasso hittat den på nattygsbordet och börjat leka med tefatet och skjutit den till mig under natten  :)

Förutom att rota i lådor och skåp efter mina viktiga papper, så blir dagen lugn och utan spänning :) Har en massa inspelat som jag ska gå igenom och med det tråkiga vädret utanför så blir det perfekt att ligga utslagen på soffan under en massa plädar och katter. Men först ska jag leka med färger och bloggen.
Har åter börjat tröttna på dess utseendet, så nu ska jag leka med HTLM-koder och se om jag hittar något kul och spännande :) 

Förutom att det är fredag så har jag nu motttagit 2 kuliga besked under dagen.

Nyss fick jag reda på att mitt "liv" kommer hem...  

Alltså, min telefon är snart tillbaka från lagningen, gick snabbare än jag trodde att få den fixad  :D

Längtar tills jag åter har den i min hand, men troligen så får jag vänta till på tisdag innan den åter är hemma i tryggheten :D   känner mig helt borta utan den...

Snacka beroende jag blivit av min telefon :) 

Jippie nr 2, är ett samtal jag hade med min chef i dag :)

Under utvecklingssamtalet vi hade i går, spånade vi ideér om hur jag ska gå vidare och inom vilket yrke som jag ska söka mig till.

Hon höll med om att det är dags för mig att skutta ut i verkligheten och andas ny luft.Vi pratade yrke,arbetsplats och olika kurser och plugg... 

Mindre än ett dygn senare ringer hon och berättar att jag ska på en intervjuv på måndag...  

Snabbare puckar får man leta efter!!   :) 
Så i morgon ska jag leta fram mitt CV och uppdatera det till dagens datum.
Tror att en del behöver ändras, då jag senast visade det när jag började på Nordrona och det är ganska många år sedan.  
Plötsligt känns det ganska spännande att vara Helena :D 

För ganska exakt 2 år sedan, i februari 2012 stod jag i omklädningsrummet på jobbet och provad mina nya kläder.
Jag kände mig som världens fetaste kvinna!!
Chefen stack in huvudet genom dörren och undrade hur det gick och jag slog på ett glatt leende och ropade "de sitter perfekt" samtidigt som jag drog ner tröjan över byxorna så hon inte skulle se att det fattades 10 centimeter mellan knapp och knapphål. Jag fick den största storleken de hade och de var för små... Jag mådde så vidrigt dåligt av att tröjan i stl XXL satt som ett korvskin och att byxorna inte gick att knäppa. Under flera månader använde jag mina egna privata kläder på jobbet. Gympabyxor med snöre i midjan och en svart t- tröja. Vi var/är förbjudna att använda annat än profilkläder, men vad skulle jag göra??  Efter op den 21 man började jag krympa och glädjen den dagen jag provade byxorna och kunde knäppa knappen, går inte att beskriva. Visst, jag var rädd att sitta ner och än mer rädd att böja mig i dem. Vetskapen att de satt så tajt att de skulle spricka närsom helst var ständigt i mina tankar :) Efter ett tag förstod jag att det inte räckte med ett par kläder, jag behövde ombyte och tog denna gången ett par byxor i stl 50 och även tröjan blev ett nummer mindre.

En dag frågade jag chefen om nya kläder, för jag var tvungen att hålla upp byxorna när jag gick för att hindra dem från att glida av mig.  Det skulle ta tid innan mina nya kläder kom, så undertiden fick jag ett bälte :)  
Det senaste halvåret har jag känt mig som ett barn som klätt ut sig i mammas kläder...  Tröjan hänger som en klänning, de korta ärmarna slutar vid min armbåge och byxorna är så stora i midjan att jag snart kan dra skärpet 2 varv runt mig för att hålla dem på plats. För två veckor sedan beställdes mina kläder på nytt och i dag kom de äntligen.  Jag hade varit modig och beställt byxorna i stl 46 och M i tröja...  Tänkte att om de är försmå så krymper jag fortfarande och måste allafall ner i den stl någon gång. Tröjan såg såååå liten ut i jämförelse med min gamla tröja men den satt perfekt!
Lite ovant bara att inte ha något som fladdrar runt mig när jag går, men det vänjer jag mig nog vid :)
Men byxorna...
Fortfarande är det skärp som gäller då de visade sig vara en aning stora :D
Men de spricker i allafall inte när jag böjer mig ner och det är ju positivt, men snart blir det att beställa ytterligare nya byxor i ännu mindre storlek.

Jag har fortfarande svårt att se och ta in hur mycket jag gått ner bara genom att se spegelbilden. Inte förrän jag håller upp eller provar gamla kläder, så ser jag förändringarna tydligt. Fortfarande har jag stl 54 enligt min hjärna och det blir en massa spring i butiken, då jag aldrig hittar rätt storlek direkt utan ständigt måste lämna provrummet för att byta kläder. Att jag skulle hitta en jacka i stl 40 på loppis och kunna ha den är fortfarande en "Aha känsla" som även den är svår att förklara för någon som aldrig varit där :)
Hittade häromdagen en tröja med polokrage. Var tvungen att ha en under mina kvällspromenader, då jag annars riskerar att frysa nästippen av mig. Gick in på H&M och deras herravdelning och kom ut med en svart polo i stl S (!?) Visst herrstorlek, men ändå!!  :)  
Just nu mår jag med andra ord jäkligt bra!!  

Utan bilder är det inget kul att blogga, saknar min mobil såååå vidrigt mycket!!  :) 

Åter blev det en promenad i skymningen men denna gång utan att se underliga djur som hukade i buskarna :) 
Kan nog säga att jag tog mig runt hela stan på mindre än 1 1/2 timme. 
Åter igen så tog jag backen vid Nordrona och åter så var det utan ansträöngning som jag tog mig upp för den. Enda problemet var mörkret och halkan. Höll på att stå på öronen ett par gånger, så svordomarna ekade i mörkret :) 
Gick via LTV upp på "Södraberget" och trapporna var verkligen snorhala och oskottade... även där trevade jag mig fram i mörkret och jag funderade flera gånger på att vända, men troligen hade nedåt varit svårare i mörkret, så jag fortsatte uppför. Tog bilvägen nerför berget och fortsatte till korsningen och den långa backen vid Societetsparken. Efter mitt knatande i skogen och stigar, så beslöt jag mig för att hålla mig till stora vägarna, som var sandade. Insåg att det var säkrare för min hälsa (även om jag stundtals kände mig som en bergsget när jag skuttade runt, så är det bara att inse att jag inte längre är 15 år och stadig på fötterna)  :) Gick Roslagsgatan, förbi kyrkan och vidare till Roden och genade över Coops parkering...

Jag tror jag hann med att se det mesta av Norrtälje i mörkret :D