Underliga drömmar har jag haft ganska ofta de senaste åren och ganska ofta vaknat m ett leende eller ett skratt då drömmarna varit alltför fåniga och orealistiska för att kunna låta bli att minnas dem.
I dag somnade jag på soffan och även om det inte var en lång slummer, så hann jag ändå att drömma och vaknade skit förbannad. Dels förbannad på alla mina grannar men även på RB, de jag hyr av.

För några veckor sedan så fick alla hyresgäster en lapp i lådan, där vi ombads att skriva vårt lägenhetsnummer på det förråd som vi använder. De förråd som inte är "lappade" skulle tömmas och det är där drömmen tar vid...
I dagens sofforna är jag uppe på vinden och upptäcker att mitt förråd är uppbrutet och tömt, trots att både mitt lägenhetsnummer och hela mitt namn sitter på gallerdörren m stor skrift. Det enda som står kvar i ett hörn är en skyffel och den är inte ens min.
Även ett annat förråd är uppbrutet och tömt och förbenad som sjutton stormar jag till den lägenheten som hyrs av en ung kille (Han hör inte hemma bland mina levande grannar, så vad en okänd gör i mitt hus och i min dröm är frågan :-))
Hursomhelst helst så berättade killen att han hyrde i andra hand och eftersom inget i förrådet varit hans, så var han glad över att hans förråd tömdes, så han fick upp sina egna saker dit.
Fortfarande arg som ett bi så ringer jag på hos min närmaste granne som glatt berättar att det varit auktion på gården dagen innan, men sakerna från de tömda förråden och att hon själv köpt en del saker. Saker som dels varit mina och som hon vägrade ge/sälja tillbaka men även gett vidare till sina döttrar. Skitförbannad går jag upp till RB, för att kräva svar på varför mitt förråd tömts och skäller ut chefen (som inte längre sitter kvar). Lugnt sitter han kvar i sin svarta snurrstol och förklarar att trots märkning på utrymmen i källare och vind så hade några märkta utrymmen tömts. Framförallt de utrymmen som innehöll värdefulla saker och inkomsterna från auktionen skulle gå till att renovera husen i området. Han förstod inte varför jag var arg och tyckte att jag borde vara glad som genom mitt förråd kunde bidra med så mycket pengar till renoveringen av min grannens knarkarnäste. Och dessutom så slapp jag själv att tömma mitt vindsutrymme när grovsopor kommer, då RB redan hjälp mig med det.

Här vaknar jag och är skitförbannad över att Min vind är tömd men mest över att grannen har min stora vackra 48 delars service som jag sparat på vinden till mitt bröllop och som dessutom är ett arv från min farmor...
Med tanke på att jag aldrig ägt en service, aldrig tänkt gifta mig och bara ärvde en kudde från min farmor, så är ilskan ganska obefogad. Men ändå sitter drömmen fast i min tanke som ett tuggummi under ett bord.

Klädd i fleece under massa fleece ligger jag i soffan och försöker få upp värmen i kroppen. Fryser så jag skakar!!!!

Fika på stan, möte och sedan fika hos grannen har gjort att det inte blev något ryck hemma, trots behovet. Men tussarna ligger nog kvar där de ligger ett tag till :-)

I går beställde jag almanackor. Blev två typer och bara ett ex vardera av dem. Ska kolla först hur de blev innan jag beställer fler exemplar. Har lite problem m text som byter plats och jag vill först se att texten hamnat på rätt plats, innan jag beställer flera. Men på det stora hela så är jag apnöjd!! ?

Nu fortsätta med "Crimimal minds" och tandhackande.

Översta 30x40 cm
Och undre 20x30 cm.
Ska bli spännande att se det riktiga resultatet :-)

Ofta brukar jag ha näsduken i ett fast grepp i handen och tårarna glittrande i ögonen när jag kommer ut från läkaren. I dag anlände jag till läkaren med näsduken i högsta hugg, täppt näsa, halsen torr som efter 3 veckors ihållande skrik och tårarna rinnande på kinderna.
Det var dock inte glädjetårar över att äntligen efter 6 månaders tjat, hot och bedjande äntligen få träffa en läkare och inte heller tårar i sorg över att åter ha äran att träffa en sprillans ny och okänd läkare och åter upprepa mitt liv som även går att läsa i den meterhöga journal som troligen alla mina besök resulterat i.
Tårarna i dag berodde på förkylning och en trappa. Att ringa återbud fanns inte på kartan, även om önskan att göra soffan sällskap och ha näsduksförpackningen som gosedjur drog oerhört i förmiddags, men att ringa återbud och vänta på nästa tid har jag inte tid el tålamod till, så det var bara att kravla till läkaren.
Andfådd, hostar slemmet ur halsen, ont i halsen, näsan rinner, snytningar som ger andfåddhet och halsvärk som ger tårar som rinner och mer död än levande kryper jag uppför sista trappan och ser således ut som jag redan varit hos hjärnskrynklaren innan jag ens anmält min närvaro i receptionen.
Hur som haver så var läkaren bra, väldigt bra tillochmed och hjälp är på G.
Lite skrämmande var att läkaren undrade varför jag nu som först, närmare 6 månader efter pappas död, sökt hjälp...
Och hur jag orkat må som jag gjort den sista tiden utan att söka hjälp.
Det är lite skrämmande att det ingenstans står bland mina papper att jag ringt om hjälp såååå många gånger, att jag blivit lovad läkarhjälpen inget hänt och att jag tjatat med en telefonsvarare om kurator att prata med och önskan att någon ska höra av sig...
Att det tillslut var tårar, snytningar, psykbryt och hot om egna skador som gjorde att jag fick en tid.
Lite skrämmande att ständigt hamna mellan olika stolar, vara någon annans ansvar och att vara så nära botten och slutliga kraschen man kan komma men ändå inte anses så pass sjuk att man behöver hjälp...
Så även om det börjar röra på sig så är det en bit kvar, men nu har jag i allafall fått in näsan genom den låsta dörren och förhoppningsvis så förblir jag inne ett tag till.

Läkaren undrade dessvärre vad jag ätit för mediciner de senaste åren och den infon kom hon inte åt i min journal, så nu ska jag skriva upp min pillerlista och ge läkaren...
Kan bli spännande, eftersom jag inte ens minns vad jag åt till frukost i går.

Blev ett besök på Tösses efter läkaren. Kanske som tröst, som belöning eller bara sugen på sött.

Jag ljuger inte om jag säger att jag de senaste 6 timmarna klippt och klistrat på nätet.  
Och även stunvis dragit mitt hår :) 

Började jämföra kalendrar, priser och rabatter och det skiljer inte så jäkla mycket i pris, vilket betyder att ingen är billig. 
Började i allafall att kolla bilder jag tagit genom åren och det blev närmare 500 bilder som samlades i en mapp på startsidan. Efter lite funderande  och verklig koll på bilderna var jag tillslut nere i 52 stycken och då blev det lek på nätet. 
Efter många timmars slit har jag nu bara en sak kvar att göra och det är att skicka in beställningen... 
Vilket jag ska ta ett par timmars funderande över.

Ska jag skicka in den som den är, ska jag ändra något och hur kommer texten att se ut i kalendern när den kommer? Kommer det att vara  som jag hoppats och önskat eller bör man använda förstoringsglas för att läsa? 
Ännu så ser allt bra ut, men det är  (med min ekonomi) en del pengar det handlar om, om det skulle bli fel någonstans...

Jag får helt enkelt sova på saken, ta en titt i morgon och då bestämma om jag klickar på skickaknappen eller om jag gör om. 

Framsidan för stunden...
  

September månad funkar också... 

Vaknar av att jag hostar och sedan har det bara fortsatt. Huvudvärk, snuva, trötthet och som sagt en otrolig hosta som verkligen får halsen att värka.
Sura godisar, halstabletter och citronfanta är bunkrade i lyan och jag vill bli av med detta.

Nu "Det okända" och förhoppningsvis kommer jag att somna i soffan.

Söndagskväll och jag funderar.
Fick frågan på Fb om jag lägger upp mina bilder någon annanstans än bara Facebook.
Jag tar mycket bilder och förutom att jag skickar ut en liten del på fb, Instagram och bloggen, så hamnar det mesta i olika mappar på datorn och där blir de liggande.

Har i flera år funderat på att göra fotokalender med mina bilder och ge bort i julklapp till vänner och familj. Anledningen till att jag ännu inte gjort det är oro, rädsla och feghet och självklart den erfarenheten från misslyckanden som satt väldigt djupa ärr i mig. Tron på att det jag gör duger har grusade för många gånger för att jag ska våga...
Flätade en gång för inte allt för många år sedan. en oval entrématta av lakansväv. Slet med dem i veckor och när jag var klar gav jag bort den. Mottagaren bedyrade att den var jättefin, att den passade perfekt i hallen och var så glad över att jag gett den. Mattan låg på golvet under hela mitt besök och sedan har jag inte sett den. Inramade tavlor där jag lagt ner min själ på att måla och som aldrig hamnar på väggen. Målade en serie med små björnar i gips och som jag satte magnet på. Färg, lack, tid och energi... Jag älskade dem och om jag viste att de skulle hamna i någon låda i ett skrymslen efter att ha suttit på kylen i mindre än en vecka, så hade jag behållit dem själv.

Så ska eller inte ska är frågan just nu. Ska jag trycka upp almanacka med mina bilder och ge i julklapp? Det är ganska många almanackor och det är en del pengar för mig. Och även om jag själv älskar mina bilder och många säger att de är bra så finns oron att de kommer beundra kalendern med hjärtlig min, tacka för gåvan med överdriven glädje för att sedan redan på juldagen lämna den i papperssamlingen och hoppas att jag inget ska märka.

Kanske är jag lite känslig och jag kan förstå att alla inte har min smak, men att tro att sanningen gör mindre ont än en lögn är såååå fel.
Att se saker som jag gjort för många år sedan i ett skåp är kul och även jobbigt. Jag ser felen och allt jag kunnat göra bättre. Annan lack som klarar väder/vind bättre. Färg som inte flagnar och glas som med min erfarenhet, numera skulle klara av att köras i diskmaskinen.
Ska fundera på om jag vågar trycka upp ett par julklappar eller om jag ska göra en enda att ha på mitt egna kylskåp.

Suck!!

Träff m många syskon blev det i dag och
lunch på restaurang "Ett glas". Nästa gång ska jag ta en korv i korvkiosken utanför ingången INNAN jag går in på glaset och beställer. Närmare 50 minuter från beställning till maten kom på bordet och då var jag vrålhungrig!!
Visst, vi var 9 Pers i sällskapet, men lite i längsta laget för att få in maten.

Valde stekt strömming m potatispuré och snablar vad gott det var.
Fattar inte varför jag inte äter det oftare. Tyvärr så kastade jag i mig maten, som jag ofta gör när jag är hungrig och fick således i mig mer mat än jag borde fått i normala fall.

När minnet är kort och hjärnan blir totalt blank gällande självklara saker, då känner man sig som en IQ-befriad mumsmums!!!

Det finns två saker jag hatar att göra!
Det ena är att tjata och det andra är att ringa okända. Och i dag har jag gjort både. Ringt ett motigt samtal samt gett tjatmoster ett ansikte. :-)

Lever för stunden extremt fattigt, men den riktiga paniken över en diet bestående av blodpudding eller gröt har inte riktigt infunnit sig ännu. Eftersom jag vet att jag har pengar att kräva in, som möjliggör att det kommer funka även denna månad och att jag kanske kan unna mig lunch i morgon med familjen på restaurang.
En av restaurangens billigaste rätter i priset, räcker till ca 5 vanliga luncher för mig, så med min ekonomi är det ett tufft beslut jag har att fatta. Att äta för så mycket pengar när det finns annat och viktigare saker som jag skulle behöva, är något jag drar mig för.
Men jag vet som sagt att jag har pengar men problemet är att få dessa pengar...

Blivit lovad pengar men det har spruckit då personen inte haft pengar på sig och sedan dess har personen varit oanträffbar. Mina mess har ignorerats och jag drar mig in i det längsta för att ringa. Efter ett par dagars vånda över att ändå, trots ett par tjatande mess, tvingas ringa och fortsätta tjata via telefon på pengar som jag vill, behöver och måste ha, så tog jag mig i kragen och slog numret .

Väl förberedd på vad jag skulle säga, vad jag ville ha och all annan fakta såsom mitt telefonnummer om personen ville swisha och även mitt konto om denne i stället ville sätta in på mitt konto.
Jag var inställd på att nu skulle jag ha mina pengar!!

Personen svarar med sitt namn och jag svarar:"Ja, hej det här är..."och här blir det svart i min skalle! Jag glömmer plötsligt bort vad jag heter.

Mycket har jag glömt, men i kväll var första gången mitt namn försvann.
Det enda jag får fram efter ett par" hallå" från personen är:" ähum... Jag vill ha pengar..."

Snacka jag mådde som en krossad tomat när samtalet tillslut var över, personen listat ut vem jag var och jag blev lovad pengar i morgon.
Nu sitter jag här blossande röd, lovar dyrt och heligt att aldrig ringa ett enda samtal igen och skäms över mig själv och min otroliga telefonfobi.