Direktlänk till inlägg 18 mars 2008
Varje gång jag ser ut genom fönstret har vädret skiftat. Ena minuten skiner solen för att i nästa minut döljas av molnen och regnet vräker ner. Just för stunden är världen utanför vit och snön tynger ner grenarna... Vi är åter inne i min favorit årstid och tillskillnad från alla andra normala människor så önskar jag att vintern aldrig tar slut.
Den senaste månaden har jag levt mitt liv i en liten bubbla som för var dag som gått fått allt tjockare väggar. Jag ser att folk utanför prata men förstår inte vad de säger och om jag lyckas uppfatta vad som sägs glömmer jag bort det så fort ryggarna vänds mot mig. Jag har alltid skrattat åt folk som letar efter sina glasögon utan att de inser att de sitter i pannan, eller folk som glömmer bort att de satt pennan bakom örat…
Och plötsligt är jag i samma situation själv, springer runt som en förvirrad anka och letar efter mitt anteckningsblock, bara för att tillslut hitta det i den egna handen. Mina vänner säger att jag är utmattad och jag hoppas vid gud att de har rätt för i annat fall skulle det betyda att jag verkligen är på väg mot vansinnets avgrund och det enda som saknas i min garderob är den lilla vita tröja med knäppning på ryggen.
Men i morgon får jag min dom av min läkare… antingen får jag sömntabletter eller en egen liten lya med madrasserade väggar, gissa vad jag hoppas J
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...