Direktlänk till inlägg 14 juli 2008
Att jag kör som en mindre begåvad cykeltjuv är ingen nyhet, men att mitt körsätt dessvärre smittar av sig fick jag bevisat för mig i dag, då jag och Karin ägnade större delen av dagen åt att försöka prick gångtrafikanter… ´
Att människan kom galopperande runt en skymmande husknut var inte mitt fel, men att jag för stunden cyklade på trottoaren var kanske mitt fel, men med 10 minuter på mig innan försäkringskassan stängde, så ginade jag på alla ställen där det fanns minsta chans att vinna sekunder.
Att Karin inte vågade släppa mig ur sikte och lekte således följa John med mig var kanske inte världens smartaste idé just idag då vädrets makter förhindrade solbad men affärernas gudar applåderade över lite extra klirr i kassan vilket bara kan betyda att gatorna svämmades över av turister, pensionärsklubbsträffar och tvillingvagnar med små jollrande griskultingar i söta solhattar.
Jag kom hem med livet och nästan allt vettet i behåll bara för att efter en blick på klockan inse att timmarna sprungit iväg och att min novellfunderardag återigen försvunnit utan minsta spår.
Det som skulle bli en lunch med Karin blev en heldag på stadens gator med förvirring, irritation och skratt.
Vi hann efter lunchen på stamstället med ett tur in i fotoaffären där Karin beställde kort av en dator som inte riktigt hade alla hästar hemma, den blinkade och larvade sig men personalen garanterade att datorn inte skulle explodera, och jag trodde honom nästan.
Efter lite förvirring och undran vart vi var på väg så hamnade jag slutligen rätt och det blev ett minst sagt spännande möte med personalen på psykiatrin och om jag inte redan hade en kontaktperson där så kan jag garantera att jag hade behövt en efter dagens möte, då ingen hade en aning om något och jag stod i närmare en 20 minuter och väntade på papper som jag ringt och beställt i fredags men som ingen i dag hade en aning om vad det var för papper eller vem som hade dom eller vem som skulle skiva på… De väntande i väntrummet verkade friskare än viss personal, så vilka som verkligen behöver hjälp går att diskutera :)
Är man som jag sjukskriven så antog jag att det var ganska viktigt att försäkringskassan även fick besked om min sjukskrivning, men mitt läkarintyg skickades i dag efter en liten undring från mig om den var skickad till försäkringskassan… Och då har jag ändå varit sjukskriven sedan 24/6 och inte förrän i dag gick den iväg från psyk, med läkarunderskrift.
Bara att sitta i väntrummet och vänta var en kul historia som jag inte tänker berätta här, men både jag och Karin skakade på huvudet och drog på smilbanden när vi äntligen kom ut i friska luften.
Därefter blev det slitning av bankgolv. Hur många gånger jag gick ut och in genom dörren är fler gånger än jag kan räkna till (jag är inte bara dålig i matte utan även blondin, hihihi ) För att vara ärlig så blev det bara två gånger som jag hamnade framme vid disken för att be om underliga bankpapper.
Efter denna lilla tripp så blev det farlig cykling upp till soc och sedan ännu farligare cykling till försäkringskassan.
Eftersom fler timmar än jag hoppades ha förflutit, så var det lika bra att stanna kvar på stan och kaffesugen som jag var så hamnade vi i Societetsparken, på rangliga stolar och svindyrt fika.
Vi satt där och häckade ett bra tag medan molnen över våra skallar blev allt gråare. Inte förrän vi insåg (och jag erkände) att det faktiskt var regndroppar som träffade oss och inte vattendroppar från bevattningen av tennisbanan som låg strax bredvid slutade vi nöta stolar och begav oss till lekparken i stället.
Då det var för blött för att åka kana så tittade vi bara på kuligheterna innan vi gav oss iväg på vingliga däck. Av någon underlig anledning hamnade vi innanför avspärrat område i hamnen och efter lite trixande så var vi på rätt väg och tog oss upp på vägen igen. Vi tog cyklarna under armen medan vi strosade genom staden, på väg hem för en snabb middag.
Då dagen visat sig vara varm och delvis ganska mycket uppehåll, så blev det bestämt att vi skulle utmana fiskarna på kvällen.
Efter lite irrande på folktoma parkvägar hittade jag tillslut Karin som knappt syntes från vägen, pga mycket vilt växande buskar och sly som dolde henne då hon stod på bryggan med kastspöet i högsta hugg.
Själv satt jag och studerade flötets rörelser på vågorna och stundtals under vågorna. Någon firre fick vi dock inte upp och vi gav upp efter närmare 1 ½ timme på bryggan. Timmar som stundtals visade vissa likheter med lustiga huset. Den gungade och svajade på ett inte speciellt roligt sätt, och när vi dessutom fick sällskap på bryggan av två huliganer i miniatyrstorlek med tunga gympaskor, ännu tyngre steg och byxorna fulla av myror som gjorde att de inte kunde gå på bryggan utan tvingades springa, så hela bryggan gungade likt en flotte i en tornade, då var det inte speciellt underhållande eller rogivande att sitta på en brygga och stirra ut flötets närkamp med näckrosorna.
Bilden visar regnbågen över Norrtälje i kväll.
Gillar att himlen ser ut som vattenfärg och bågen är utsmetad
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...