Direktlänk till inlägg 12 augusti 2008
Nu är det dags att diska, dricker kaffe ur en blå plastmugg (med ett öra och inte två) och använder en gaffel att röra runt med. Det hade väl varit helt okej att behålla disken på bänken, men det tar sån tid att få upp näskaffekornen ur burken med en gaffel, de försvinner liksom från gaffeln (äta soppa med en gaffel stuket).
Hur som helst så landade jag i Sverige klockan 15 (svensk tid) och klev för knappa timmen sedan in genom dörren. Klev är kanske ett för starkt uttryck då fötterna värkte. Skosnöret gått upp och knäade nästan under min packning. Jag hade 3 kassar i ena handen, en blå skurhink i den andra handen och två papperskorgar under armen, dessutom hade jag ett jäkla moppskaft släpandes efter mig som en väldigt råttsvans … likstel råttsvans.
Varför tror jag alltid att jag sparar tid genom att bära upp allt en gång istället för att gå flera gånger?? Om jag går flera gånger så slipper jag alltid se ut som en illröd, svärandes ”baglady” som knatar runt med hela sitt liv i papperskassar ( tycker plötsligt synd om sniglarna som ”går runt med huset på ryggen, jag blir trött bara av att släpa lite kassar)
Alltid när jag varit ute med moster så kommer jag hem med en massa kassar och påsar, även när jag absolut inte behöver handla så kommer packåsnan släpande med massa bra-att-ha-saker. Det enda bra-att-ha-sakerna hittills varit bra till är som tjuvalarm. Placera kassarna innanför dörren och förhoppningsvis lyckas man åtminstone få en kille på fall… Och garanterat är det snubbelputten bredvid som inte ens håller reda på sina egna fötter (jippie… eller något!).
Nu backar vi bandet ett par timmar.
Moster skulle hämta mig 7 minuter över halv 9 (08.37). Hon skulle åka halv hemifrån och det tar exakt 7 minuter att åka till mig, därav den underliga upp plocknings tiden.
Klockan 8 ringde moster för att kolla att jag var vaken och självklart så var jag inte vaken.
Vilket betydde att det blev ör mig 37 minuter med den stress som en irrande orienterare utan kompass i en mörk grotta, måste känna. Mycket spännande! (Jag jobbar bäst under stress!)
Hittade ett par sprillans nya jeans i garderoben, skitsnygga så de plockade jag fram för att vara finklädd på resan. Efter att tvingats ligga på sängen för att överhuvudtaget få igen gylfen, valde jag att byta byxor eftersom jag knappast kunde andas i jeansen, än mindre klara av att äta buffé på båten.
180 kr + ät så mycket du vill = byxor med resårmidja.
Kom till Grisslehamn utan några större problem och kämpade oss upp på Ålandsbåten. Kaffe i caféet var första målet. Jag och Erika gick upp medan min moster och hennes bästa vän (rullatorn) tog hissen. Erika ställde sig i den närmare kilometerlånga (bara lite överdrivet) kön medan jag knatade runt och letade ledigt bord. Då det bara fanns ströplatser och vi ville sitta tillsammans eftersom det är så jobbigt att prata med varandra om vi sitter i olika hörn av rummet.
Så vi lämnade caféet och väntade utanför hissen på att moster skulle anlända till vårt våningsplan. När hissen plingade och dörren öppnades och moster tog ett steg framåt så puttade vi tillbaka henne in i hissen och skickade alla tre, upp en våning (3= moster, rullator och hissen). Okej puttar kanske är elakt att säga men vi skickade de vidare i alla fall och fick bord i nästa café vi hittade.
Resan till Åland gick bra och jag tappades bara bort en gång!
Jag har en tendens att försvinna i affärer. Jag vet inte om det beror på att jag går snabbare än de andra, att jag vet vad jag vill ha och därför inte stannar och studerar varje myra jag ser, eller om det är för att jag tröttnar på folk och vill ut från affären så fort det bara går.
Det är dock svårt att helt och hållet försvinna på en båt, eftersom man sitter fast på en farkost mitt ute i ingenstans och enda chansen att helt tappa bort sig vore att hålla för näsan, se upp för kallsupar och hoppa (kvinnor och barn först… ) Men om jag nu tappas bort på båten så återfinns jag inte bara mot beskrivning i informationen utan jag letar mig fram till närmaste pokermaskin och står där tills hjälpen anländer. (går man vilse i skogen, krama ett träd, går du vilse på ålandsbåten krama ett ölglas... eller en pokermaskin)
I dag hann jag förlora 50 enkronor innan kusin vitamin hittade mig.
Trots törst så tackade jag nej till en öl. Erika drack dock glatt (glaset blev tomt i alla fall). Själv hade jag fullt sjå att hålla kaffet på plats i magsäcken. Jag brukar aldrig bli sjösjuk, men snacka båten kändes ostabil i dag. Kan bero på hunger från min sida eller att jag hölls fången av pokermaskinen, en aning för länge och att kortens fladdrande gjorde mig en aning yr i planeten och ostadig i gympaskorna, men jag överlevde i alla fall.
På vägen tillbaka vankades det buffé och det var såååå gott och såååå mycket mat. Efter en stund blev det rökpaus för mig och Erika så vi lämnade för en kort stund moster vid bordet och knatade iväg. ( Vi lämnade en kort moster vid bordet en stund : D )
När Erika kom tillbaka in i matsalen stod moster upp vid bordet (inte på bordet) och viftade med båda armarna mot Erika. Erika som var tvärsäker på att moster fått syn på en val, säl eller ubåt, utanför fönstret och viftade nu med armarna för att Erika inte skulle missa händelsen. Erika började springa mot Jane, när Erika kommit lite närmare bordet, så skriker moster högt så alla i hela restaurangen hör ” Glöm inte Tonys snus!!!!”
Under en timme på väg till Sverige kan man köpa snus i taxfreen (idiotiskt enligt mig, men så är det). Och tiden är 14,30 -15,30… men är det svensk eller finsk tid??? Det stod det ingenstans, så när moster tittade på mobil klockan visade den 15.20 vilket gav Erika 10 minuter att köpa snus till maken. Erika kilade iväg med raska skutt och hjärtat i halsgropen och kom tillbaka en stund senare skitirriterad. Det visade sig att Janes klocka automatiskt gått över till finsk tid och snustiden var svensk tid, vilket gav Erika 10 minuter muttrandes i kön framför ett låst snusskåp.
Utöver det gick resan bra och båten höll sig flytande ända tillbaka till Grisslehamn. Vi kastade av Erika vid bussen och for därefter ner på stan, jag med en shoppinglista i högsta hugg. Jag fick tag på allt som jag skulle och är faktiskt ganska nöjd med dagen.
I morgon ska jag och alla kassar ner till Stockholm. Mamma hämtar mig kl 08.00 (hjälp!!!), men det är väll bara att pallra sig upp om jag vill med i bilen och slippa bussresan.
Morgondagens teaterpjäs kommer garanterat att hamna på bloggen, eftersom jag troligen kommer att explodera efter ett par timmar i Stockholm och begå familjemord genom att slå ihjäl bröder och mödrar med soffkuddar eller kväva dom med toalettborsten, lite beroende på vad som finns närmast när jag börjar se brandkårsrött.
Det har nämligen inhandlats en ny säng till far och en ny soffa till samma gubbe. Hur tusan det ska få plats i hans lilla lägenhet kommer att bli ett riktigt IQ test för oss i morgon. Jag tror nämligen inte att det kommer att gå. Enda sättet är att få in allt i den lilla lägenheten, är att ställa sängen på soffan (typ våningssäng med väldigt nära taket i underslafen). Eller i pappas fall så kanske det är bättre med soffan på sängen, eftersom han då inte kommer att ha en chans att falla ur bingen.
-"Hur mår din pappa?"
-" Njaaa, sådär! Han har stor press på sig för stunden... men om du återkommer i morgon kanske hans "softa" problem lättat från hans axlar"
Klockan närmar sig mycket och jag ska upp om alldeles för få timmar. Dessutom tog just mina hallonbåtar slut.
Hur lång tid tog dagens blogg att skriva? Jo närmare 400 gram hallonbåtar…
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...