Direktlänk till inlägg 15 augusti 2008
Det börjar gå utför. Mina sightsingar började med buss, övergick till lastbil och i dag blev det… sjuktransport.
Jag var ledsagare åt min far och han som är en envis, halvdöv och tystlåten norrlänning behöver självklart tre stycken ledsagare.
En original ledsagare och två reserver :)
En som rullar rullatorn och två som bär kassar eller sanningen var nog snarare en ledsagare och två liftare.
Är det bara min far eller krävs det att man måste vara i hans ålder för att förstå hur en ung (enligt sjukgymnasten) 70-åring tänker, är och fungerar?
Jag menar, för bara en vecka sedan så vägrade han att åka till sjukan och i dag satt han i fåtöljen och höll så hårt i armstödet att vi nästan fick bända upp hans fingrar så vi kunde få ut honom från sjukan.
I början av veckan var han (enligt honom själv) för frisk för att vara på sjukhuset, men när han väl började se stället som en semesterort, så ville han liksom alla andra att semestern inte skulle ta slut. Jaja, allting har en ende utan korven som har två.
Vad har annars hänt under dagen?
Eftersom jag hade en egen ledsagare med mig som är dubbelt så smart som mig och dubbelt så mörkhårig förflöt dagen lugnt. Jag skuggade Karin och lyckades hålla mig någorlunda på rätt spår, det var bara i Solnacentrum då det blev lite problem då jag trodde att hon viste vart vi skulle och hon trodde att jag viste vart vi skulle och vips så irrade vi runt och letade efter att apotek som visade sig ligga på andra sidan centrum.
Eftersom vi ändå var i Solna så var vi tvungna att göra ett besök på den ökända ”gyllene måsen”. Hungern var stor och ett toalettbesök behövligt så vi knatade in på de närmaste toaletterna vi kunde hitta och det var just ”Donken”. Förra gången jag var på besök på toaletten så väntade närmare 12 poliser utanför dörren, den chocken fick jag inte i dag.
Kvällen blev trevlig. Efter att ha skilts från Karin så vandrade jag och Boel till bryggan, snackade skit och drack öl.
Vid 21.45 eller något knatade vi uppför helvetesbacken, Boel dragandes på min cykel och jag bärandes en halvfull starkölsburk.
Hela parkeringen utanför mitt hus, var fylld av en cirkus småschimpanser.
Skrikande barn som skrattade, rusade, skrek och drev mig till vansinne. Nu har i alla fall huset tystnat och jag kan njuta av ”mord i sinne” i lugn och ro.
Varför är engelska deckare bättre än amerikanska???
Vad är det engelskmännen har som amerikanarna saknar?
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...