Direktlänk till inlägg 21 augusti 2008
Jag var 13 år och hade en bästa kompis, Maria.
Jag ringde till Maria en dag och fick av hennes mamma veta att Maria och hennes granne Jenny satt på bussen för att åka hem till mig. Jag blev jätte förvånad men samtidigt glad eftersom jag aldrig tidigare fått oväntat besök. Utan alla våra träffar var bestämda över telefonen…
Raskt lade jag på luren och rusade för att panikstäda mitt rum, så det skulle vara rent och fint när Maria och Jenny kom.
Stressade på som sjutton och funderade på vad jag skulle säga, när de knackade på dörren. Eftersom Marias mamma sagt att det skulle vara en överraskning att de hälsade på mig, så beslöt jag mig för att spela överraskad. Nog blev jag överraskad alltid, eftersom bussen fortsatte förbi utan att stanna. Trodde först att de klivit av vid fel hållplats och tvingades gå en bit, så jag satt kvar i köket och väntade. Tillslut insåg jag att de inte skulle komma och smärtan var otroligt stor, när jag förstod att besöket hos mig aldrig var planerat utan de hittade på något annat som de inte kunde berätta för sina föräldrar och då var ett besök hos Helena den perfekta ursäkten för att kunna smita med bussen.
Jag är fortfarande likadan!
Jag ska få främmande och jag städar och fejar för att allt ska vara perfekt och jag köper hem godsaker att bjuda på. Jag vågar inte lämna hemmet av rädsla att besökaren kommer och försvinner om jag inte är hemma, så jag sitter vid fönstret och väntar.
Du sa att du skulle komma på onsdag sedan blev det tydligen ändrat till torsdag.
Du sa dock aldrig vilken onsdag/torsdag… Inte heller vilket år du skulle komma förbi bestämdes. (ironiskt skrivet!!! )
Det är en överdrift att säga att jag tröttnat på att vänta!!!
Jag har både telefon, MSN, mailbox och en vanlig jävla brevlåda.
Jag vet inte om det bara är min generation som lärt sig att höra av sig om planerna ändras, men det är inte för mycket begärt att du hör av dig om du beslutar dig för att hoppa över besök hos mig.
Jag blir inte arg om du ändrar dina planer.
Det som gör mig arg är att jag fortfarande är så jävla naiv att jag tror på mina vänners ord.
Att jag fortfarande tillåter mig att känna besvikelse över att bli bortglömd.
Var ärlig nästa gång!!! Säg inte till mig att du ska åka till Norrtälje och komma förbi om du vet att du kanske inte hinner, orkar, vill eller har tid att göra det. Kom förbi nästa gång utan att ringa innan, så jag slipper sitta och vänta i onödan... Slipper sitta och hoppas!
Det finns saker som jag skulle ha gjort i dag men valde bort, bara för att du skulle komma förbi. Jag valde bort viktiga saker som måste göras, därför att du är viktigare för mig än alla mina övriga ”måsten”.
Men eftersom jag inte ens verkar vara värd ett sms eller ett kort samtal där du berättar att planerna ändras, så gör det att jag känner mig lika viktig som flugskit på din havremoppes boxdörr.
Tyvärr så har jag inte tid att träffa dig nästa vecka om du råkar ha vägarna förbi.
Jag har en träff med min dammsugare på måndagen, ska ta en fika med porslinsblomman på tisdag, äta lunch med min dammopp på onsdagen, gå på bio på torsdagen med min godispåse och på fredagen ska jag ha myskväll med min dator och vi ska se en skräckfilm.
Men jag hör av mig om planerna ändras… eller så hör jag inte av mig!
Märks det att jag tröttnat på att bli bortglömd???
Helena vill bli en liten egoist som skiter i om hon sårar folk, eftersom folk skiter i att Helena blir sårad.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...