Hade jag inte betalt pengar för att gå kursen så hade jag hoppat av!

Kanske är jag bara trött och grinig, men jag insåg i dag att jag absolut inte har något gemensamt med de nio andra i min ”klass”.

Det enda gemensamma är att vi skriver, men det är också allt.

Jag känner mig verkligen som kusinen från landet som inte kan ett jäkla dugg.

Jag gillar inte att bryta ner noveller till atomstora delar och sedan analysera varenda ord som är skrivet.

Jag verkar dock vara den enda som inte tycker om att analysera allt jag läser.  För mig räcker det med att veta:  Gillar jag texten eller gillar jag den inte. Vad är det som gör att texten är bra och tvärtom… Vad handlar texten om, var utspelar den sig och finns det någon textrad som känns underlig och inte passar in…

Dessa frågor räcker för mig. Dessvärre är de andra i gruppen mer grundliga och de kan sitta i minuter och bara leta fel.

De vet vad de pratar om och har inga problem att vräka ur sig tyckanden, kommentarer och skämt. De vet exakt vad de ska säga och visar inte det minsta dåliga samvete över att säga sanningen. De vet vad de letar efter och hittar hela tiden saker som jag inte ser eller inte tänker på.

Fick min novell analyserad i dag och trots att jag fick mycket positivt så är det dom negativa orden som man minns bäst. Kanske det även stämmer att det är det negativa som man lär sig mest av att höra, men att höra saker jag redan vet är inte något som jag kan ta lärdom av.

Anledningen till att jag undviker att låta folk läsa vad jag skriver är att jag vet att de inte är perfekta, att de innehåller stavfel och särstavningar som för andra är lätta att korrigera men som jag själv inte ser.

Att höra från en kursmedlem orden: - ”Jag kanske är petig men jag blir irriterad när jag hittar felstavade ord och fel ordform…” 

Det gör ont att höra folk kommentera min stavning, speciellt när jag upptäcker felstavningar och underliga meningar hos de andra som inte kommenteras eller påpekas alls.

Känner mig utpekad, korkad och mindervärdig.

Jag har DYSLEXI för tusan!!!! Jag kan inte stava hur gärna jag än vill kunna skriva ordentligt så går det inte eftersom jag inte ser felen jag gör.

En evighetslång timme satt jag och lyssnade på när de andra plockade isär min novell och i detalj berättade vad jag skulle ändra, hur jag skulle ändra och alla misstag som jag gjort. en del bra saker kom upp också men tyvärr så minns jag inte dessa.

En timmes analyserande gör kanske min novell bättre, men mitt lilla självförtroende sjönk ytterligare ett par decimeter.

Efter dissekeringen av min novell var det fika.

15 minuter där jag kunde försöka slappna av och ta itu med alla känslor som lockats fram. 15 minuter är ingen tid, med tanke på att jag fortfarande sitter och är skitförbannad, ledsen och sårad.

Efter fikan var det min tur att stå i centrum igen. Novellen som jag läst noggrant skulle jag plocka sönder i småbitar och kommentera. Jag kunde inte! Allt var kaos inombords och jag mådde bara dåligt. Mindes inte vad jag läst och kunde inte ens läsa de ”misstag” som jag hittat, trots att jag skrivit ner dom på ett papper. Sa att jag inte klarade av det och skickade vidare dissekeringen till nästa person.

Allt gick åt skogen och jag sjönk ännu längre ner i skorna.

Känner verkligen att jag tillhör en annan mindre värd människoart än de andra. Jag kan inget, vet inget och har inget där att göra eftersom alla är sååååå mycket bättre än mig.

Varför skriver jag överhuvudtaget?? Jag skriver för att jag älskar att skriva. Men kommer jag någonsin att försöka få något publicerat? Skulle inte tro det!!!  

Även om jag själv gillar det jag skriver, så kommer mina noveller att gömmas i min byrålåda och hållas undan världens blickar.

Hörde någonstans att många publicerade författare har dyslexi. Kommenterar deras korrekturläsare alla deras felstavningar och underligheter eller låter de novellen/boken/ skriften (what ever) vara ifred och bara rättar till felen utan att berätta det för författaren, eller stryker de alla misstagen och lämnar tillbaka manuskriptet till författaren som själv tvingas titta på sina fel och korrigera dom själv??

Att hela tiden kommentera att jag skriver dåligt är lika nödvändigt som att dagligen berätta för mig att jag är överviktig… JAG VET DET!

Jag behöver inte få det berättat för mig som om jag är korkad eller dum i huvudet och inte medveten om mina brister. Jag är alltför medveten om mina brister och jag kommer alltid att jämföra mig med andra och jag kommer nog alltid att dra slutsatsen att jag inget är värd eftersom jag inte är perfekt.  

 

cecilia

23 augusti 2008 22:45

Ja vet hur du känner dig..jag har det inte svart på vit men jag har haft problem att stava sen jag va liten.

/cecilia

http://cecylia.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...