En text som jag efter första helgen på skrivarkursen bara var tvungen att få ur mig. 

                                   DALLRANDE BUDSKAP 

Ord behövdes inte eftersom hela atmosfären dallrade av outsagda meningar.

Så många gånger hade hon hört orden uttalas att de blivit som ett mantra i hennes hjärna.

De behövdes inte längre uttalas högt för att hon skulle höra de välbekanta fraserna.

De hade för många år sedan klargjort vad de tyckte och tänkte om henne.

De behövde inte längre säga orden, men ändå fortsatte upprepningarna.

Som om de var rädda att hon skulle glömma.

Hur skulle hon någonsin kunna glömma fraserna som formade henne?

Det kommer att bli kul att bo på landet, hade hennes pappa sagt.

Du kommer att få nya vänner, lovade hennes mamma.

Föräldrarna övertygade henne om att allt skulle bli perfekt.

Men de viste inte.

De anade inget.

Eller så valde de den lätta vägen, de blundade och vägrade se.

Det lilla rummet med lejongul plastmatta och vita väggar, som delvis täcktes av vitt kakel blev hennes eget privata skyddsrum.

Trots alla timmar hon tillbringade bakom den låsta dörren, blev utrymmet aldrig något annat än en fängelsecell.

En låst dörr som höll kvar hennes förstånd samtidigt som den stängde hyenaflocken ute.

Hur länge hon skulle orka viste hon inte

Men hon viste att hur slutet än skulle bli, så skulle hon stå som den enda förloraren.

Hon hade en gång haft en annan plats att fly till.

En syrenberså hade då skymt henne från omvärldens blickar.

I grottan som bildats av de täta hoptvinnade, gröna grenarna kände hon sig hemma

Med hopp om ostördhet hade hon brett ut en filt på marken att sitta på.

Filten hade varit blå och en gång legat som överkast på hennes egen säng.

I skuggan under buskarna bakom skolbyggnaden, kunde hon med böckernas hjälp fly världen,

Bli någon annan för en stund.

En morgon fanns på filtens plats en hög med tunna remsor.

Tunna blå remsor…

Hennes gömställe var upptäckt och hon tvingades på flykt igen.

Under lektionerna försvann hennes skor från sin plats i korridoren.

De återfanns nästan alltid på skolans toalett… I toaletten.

Hennes jacka brukade även den få fötter och försvinna.

Jackan brukade dyka upp på de mest underliga ställen.

Endera som flagga i flaggstången, nedgrävd i sandlådan eller som en tillfällig bro över en vattenpöl.

Jackan som stals, stormiga höstdagar.

Snöbollar i nacken om vintern.

Krokben vid en vattenpuss om våren.

Somrarna…

De alldeles för korta somrarna då hon kunde vakna och lägga mardrömmen bakom sig.

Men insikten fanns som en hånfullt skrattande skugga inom henne.

Hon viste att på terminens första dag skulle mardrömmen fortsätta.

Med ryggen så hårt tryckt mot väggen att märken efter skrovligt trä lämnades på hennes kropp.

Var hon fast i blickfånget.

Halvcirkeln var för tät för att hon skulle kunna röra sig.

För tät för att hon skulle kunna föra upp händerna till öronen.

För tät för att kunna stänga ute det hon inte ville höra.

Mot sin vilja tvingades hon se dem.

Mot sin vilja tvingades hon lyssna

Mot sin vilja hölls hon kvar i en mardröm hon omöjligt kunde vakna upp ifrån .

Hon lärde fort sig att tårar visade svaghet

Hon lärde sig att skvallra straffades, och vem skulle för övrigt tro henne?

Vem skulle tro henne, när hon visade alla tecken på att älska skolan.

När alla hennes vänner ständigt skickade brev och ringde.

Brev fyllda av osande hat och telefonsamtal med en enda avsikt.

Syftet var att aldrig låta henne slappna av

Säkerhet var bara ett ord.

Ord som aldrig någonsin skulle existera för henne.

Hon började undra vem hon var.

Hon började undra varför.

Varför just hon?

Skulle det någonsin upphöra?

Var fanns rättvisan i det hela?

Den ständigt återkommande smärtan.

Det onda som aldrig fick en chans att hinna läka innan det åter revs upp.

Insikten att ingen brydde sig om, att hennes själ likt en blomma vid vattenbrist,

bleknade, torkade ut och slutligen långsamt dö i en utdragen pina.

Vid varje ord försvann än mer av hennes själ.

Vid varje skratt dog hennes ögon än mer.

Vid varje smäll och knuff förlorade hon ytterligare en bit av sin tro.

När skolbibliotekets böcker började läsas slut, tog hon med anteckningsboken till det som hon kallade skyddsrummet, men som alla andra visste bara var en handikappstoalett.

I tryggheten med toastolen som bord blev ord till berättelser.

Berättelser om livet, drömmar och fantasivärldar.

Berättelser om livet, som det borde ha varit om rättvisa funnits. 

När orden tillslut slutat flöda, tog hon med sig rakbladet till toaletten.

Det var inte smärtan hon var ute efter, när hon skar.

Det var inte drömmen att skära djupt hon ville uppleva.

Hon ville bara se blodet.

Ville se beviset på att hon fortfarande levde.

Blodet gav ett lugn.

Blodet gav henne bevis på att hon fortfarande levde.

Hon hade en vän.

En endaste vän på resan genom helvetets bakgård.

En enda vän som förstod hennes sorg, hennes smärta.

Han var den enda som tilläts se tårarna hon grät i kudden på kvällarna.

Han var den enda som kunde höra hennes kvällsbön vid sängen.

- snälla gud, om du finns… Låt mig någonsin slippa vakna igen.

Hon hade en vän, en endaste vän och för vars skull hon höll sig vid liv.

Hur fattigt är inte livet när ens enda vän är en svart cockerspaniel?

Ord behövdes inte eftersom hela atmosfären dallrade av hat, irritation och förakt.

Så många gånger hade jag hört orden uttalas att de blivit som ett mantra min hjärna.

De behövdes inte längre uttalas högt för att jag skulle höra de välbekanta fraserna.

De hade för många år sedan klargjort vad de tyckte och tänkte om mig.

De behövde inte längre upprepa orden högt, men ändå fortsatte de repetera smeknamnen jag lärt mig avsky.

”idiot, fetknopp, äckel, missfoster, tjockis, grisen…”

De fortsatte säga orden, som om de var rädda att jag skulle glömma min plats

Hur ska jag någonsin kunna glömma orden?

Hur ska jag någonsin kunna förlåta att de tog närmare nio år ifrån mig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...