Direktlänk till inlägg 8 januari 2009
Hon fyllde lägenheten med ljud i försök att stänga ute rösten. Teven gav henne känslan av ha rummet fullt av vänner där alla hade sina egna problem att kämpa med och lämnade hennes ifred. Hon höll aldrig händerna stilla utan var alltid sysselsatt med något för att inte få fingrarna att lyda rösten i hennes huvud.
Hon viste att kniven var vass, hon hade gjort försöket förut. Som en väsande orm med huggtänder låg den på bänken och väntade på henne. Ännu var hon för stark för att trotsa röstens övertalningsförsök. För stark att se att det fanns andra alternativ än den slutliga utvägen.
Hon önskade att rösten skulle säga något snällt. Bara få höra ett enda berömmande ord, men rösten vägrade. Skrattade bara rått och hånfullt: ”Varför tror du att du är värd beröm? Du som inte är någon, som aldrig kommer att bli någon, som är lat, otacksam och den vidrigaste människan i världen”.
Hon gick för att rummet höll på att kväva henne och för att den slutliga hjälpen fanns för nära. När beslutet var fattat skulle det vara ett slutgiltigt beslut och räddningen inte längre existera.
Hon fortsatte vandringen på vägen, långt efter att mörkret sänkt sig och lamporna tänds. Hon gick för att trötta ut rösten i huvudet. Få blåsten och snön att ta med sig rösten i vindilarna som drog förbi.
Ensam, så ensam… men aldrig helt ifred. Hon har en ständig följeslagare som följer hennes steg och som vägrar låta henne finna ro eller lycka.
Fortsättning följer...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...