Direktlänk till inlägg 22 juni 2009
Dagen började som en typisk Helena dag. Dvs ”Varför lämnade jag sängen för?”.
Vaknade av att telefonen ringde och en glad röst på andra sidan meddelade att hon nu var på stationen. Det blev raskt för mig att studsa i kläderna, kasta en kaffe i magen, ila ut genom dörren och rulla järnet ner till stationen.
Ett träff med bankomaten bevisade det jag anade, nämligen att kontot visade ett stort minus.
Ett besök på ”Smulan” blev det i alla fall och en enkel kaffe för undertecknad och en the med tillbehör för kompisen. ”Smulan” är den typen av kafé som måste upplevas eftersom det i mitt tycke är underbart, men smakar det så kostar det så ett besök där sker inte ofta. Men när jag väl hamnar där försöker jag njuta av kaffet, sällskapet och miljön. I närmare 1 timme satt Aja och jag på ”Smulan” och funderade på hur vi skulle göra. Annie var på väg från Stockholm för att göra oss sällskap till Åland, men hur kul skulle det vara om jag bara hade råd med biljetten och sedan tvingas sitta parkerad som en jäkla resväska på en stol och se glad ut?? Inget handlande, inget fika och inget kul?
Efter ett snabbt samtal med Annie och ett telefonsamtal för att höra när mina vilsna pengar skulle hitta rätt konto, så blev det bestämt att Annie skulle lägga ut till min biljett och att pengarna var på g samt även lovades vara inne vid 14- tiden.
Glatt hoppade vi på bussen i Norrtan och började vår resa ner mot havet och färjan. När klockan var 14, ringde jag banken och mycket gladare lade jag på luren, min Ålandsresa var räddad.
Lite folk gjorde att det var yta mellan passagerarna och inga problem med att få ett bord i caféet där det vankades kaffe och en köttbullsmacka.
En bit ut till havs så dök det upp tät dimma. Det var som att köra in i mjölk, man såg nada, och genast började underliga bilder dyka upp i hjärnan och jag har garvat så tårarna sprutat och även lyckats glädja de andra i sällskapet. Eftersom frukosten inte blev som planerad, så gjorde en starköl att min hjärna snurrade lite snabbare än normalt och jag hörde själv hur jag sluddrade något mer än vanligt.
Men dagen blev över förväntan och trött som attan landade vi i Norrtälje. I bussen på väg tillbaka fick Aja dåliga nyheter rån sin hemstad och lämnade vid 23 snåret Norrtan, ett par dagar för tidigt, men jag kan självklart förstå henne och det fanns inget annat för henne att göra än att åka tidigare.
Så nu sitter jag här i tystnaden, mörkret , ensamheten och försöker slappna av så jag kan somna.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...