Direktlänk till inlägg 22 december 2009
Minns du när du senast var riktigt glad och sjöd av lycka och livsglädje?? Kanske är du det just nu. Ett leende som når öronsnibbarna och glitter i ögonen.
Jag kan knappt minnas när jag senast kände riktig glädje. Det är inte så att jag går runt med trumpen min och hat i skallen, men riktig glädje minns jag knappt vad det är.
Kanske är det när jag i juli när jag fick veta att lyan var min och att jag skulle lämna Nordrona och studentlägenheten som jag egentligen inte hade någon rätt att ha eftersom jag inte studerade. Med det nya kontraktet försvann oron över att kanske bli bostadslös. En månad då jag kunde sluta oroa mig för att vilken dag som helst bli utkastad för att en berättigad student behövde min lägenhet bättre.
En ny lägenhet med lägre hyra, större yta och bättre standard.
Den riktiga glädjen varade någon månad men sedan dalade det. Efter att slutat blanda mina två mediciner (som inte funkade ihop och vars biverkningar gjorde att jag höll på att förlora mina vänner), så har det bara blivit värre. Jag försöker vara på topp, visa glädje över att ha en kul och trevlig praktikplats, men det är svårt att le när jag inte har något att le för. I vissa stunder glömmer jag bort alla mina problem och kan skratta, men så fort skrattet tagit slut så känns det åter tomt och svart.
Funderar på att börja med mina piller igen, så jag kan gå runt som avtrubbad och skita i vad som händer runt mig. Ta dagen som den kommer och strunt i om jag sviker folk och vänner runt mig. Jag vill bara slippa känna känslor!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...