Det var ett tag sedan jag var inne och skrev.

Dels så är det lite svårt när jag är tvungen att låna dator, men framförallt så har min hjärna valt att ta semester.

Jag har som sagt ADD och blivit tilldelad Concerta för mina koncentrationssvårigheter.

Dosen jag går på är låg men den har tills nyligen funkat bra för mig och jag har mått toppen!. Med bra menar jag att jag kunnat koncentrera mig längre stunder, jag avslutar projekt jag påbörjat och mitt humör håller sig på en jämn nivå. Jag har inte heller lika många tankar som fladdrar runt i hjärnan och kräver uppmärksamhet, vilket är underbart skönt. 

Med enkla ord kan jag citera in läkare som sa: ”Med tabletter i kroppen är du lika normal som vanliga människor är utan tabletter…”

Men sedan ett par veckor tillbaka är mina dagar inte längre som de var när jag fick diagnosen ADD och jag har hittat mer att fylla min fritid med. Saker som i det stora hela ska göra att jag mår bättre både psykiskt och fysiskt, men dessa förändringar gör även att piller dosen inte längre räcker.  

Gymmet har det blivit oftare besök på vilket betyder mer motion men som även kräver mer koncentration.

Även mina timmar på arbetsträningen har ökat och är numera 50 %. Den längre tiden kräver även den mer koncentration och en större press på mig, vilket gör att min Concerta dos inte längre räcker och min hjärna lever åter sitt eget liv utan min kontroll.

Jag kan med andra ord säga att förra veckan vandrade jag åter runt på gränsen till galenskapen.

Hjärnan har galopperat och stressat upp sig över situationer som jag omöjligt kunnat styra över, 7000 tankar under ett par sekunder, minne som en guldfisk och ett humör som åkte hiss upp och ner mellan väldigt många våningar. Att dessutom inte kunna somna för tankarna maler och vetskapen att jag missat något viktigt men inte kan komma på vad, gjorde att sovtimmarna blev färre och hjärnan än snurrigare.

Att sedan vara klar i skallen på arbetsplatsen och visa upp en positiv sida med trevligt leende och hjälpsamhet blev plötsligt omöjligt...

I torsdags eftermiddag brakade jag samman och hamnade åter i en värld där allt var svart och inget positivt fanns.

Jag har gjort mitt bästa för att dölja tillståndet, men tillslut orkar jag inte ljuga längre. Jag har försökt vara pigg och positiv, gjort mitt bästa för att vara i tid och utfört mina arbetsuppgifter, men för varje dag har det varit allt svårare att tänka och agera normalt.

Även om ingen sagt det med ord så finns känslan hos mig att jag sårat människor, gjort misstag som är svåra att göra ogjorda.

Saker som jag erbjudit mig att göra är fortfarande ogjorda och saker som folk ansträngt sig för att göra för min skull, har jag svikit genom att inte dyka upp och inte ens ringt för att meddela.

Jag gillar inte den jag håller på att förvandlas till, men denna gång ser jag i alla fall tecknen, känner igen dem och vet vad jag ska göra.

Det jag hatar mest är att jag inte kan kontrollera mina tankar eller känslor.

Jag gör under dessa negativa timmar mitt bästa för att hålla mig undan världen och mina vänner. Jag gör mitt bästa för att hålla allt inom mig och inte låta det gå ut över de som står mig närmst och vars vänskap jag inte vill förlora genom att agera som en idiot.

Men det är svårt när stressen i hjärnan inte kan få mig att sitta still och vara tyst. När ångern som växer i mig tillslut kräver att släppas fri och det enda jag önskar är att krypa ihop på golvet och skrik… 

Det är svårt att vara ensam i en lägenhet och inte veta vad jag ska ta mig till för att dämpa känslorna. Känslorna som jag levt med hela livet och som jag äntligen trodde att jag skulle slippa men som återvänt för att mina dagar inte längre är lika innehållslösa som de varit.

Ska nästa vecka träffa min läkare och jag ska då ta upp pillerproblemet. Har även kontaktat AF och beskrivit den vidriga sitsen som jag för stunden sitter i och även dessa ska jag kontakta efter mötet med min läkare. För om det blir som alla vill så kommer stressen att öka markant de närmaste veckorna och då är jag åter tillbaka på ruta ett med en sjukskrivning och allt annat som det innebär.  

 Psykiatrin vill att jag nu i månadsskiftet ska upp på 75 %.

Jag vill upp till 75%! Jag vill bli frisk och komma tillbaka till det verkliga livet, men om jag inte ens orkar 50 % i dagsläget så kommer jag att gå under av att vara på plats än flera timmar.

Min dos måste ökas för att jag ska orka med livet som jag lever och som jag vill leva.

Jag stormtrivs på min ”arbetsplats” och även om det i vissa fall inte låter som jag gör det så känner jag mig hemma både bland personalen och i lokalen. Visst det finns svackor då dagar känns jobbigare än det borde göra och då även de roligaste sakerna och uppgifterna känns som ett ”straff”, men i det stora hela så stormtrivs jag.

Jag menar, på vilken annan plats kan jag på arbetstid sitta och måla tea askar eller måla rekvisita till ett uppträdande? Jag älskar att måla och pyssla så jag klagar inte. Men med en hjärna som inte är i toppform och omgivningens stress, gör att även min hjärna stressar och jag mår dåligt. Jag vill inte ha uppmärksamhet, men jag vill ha beröm för att må bra. Jag vill höra att det jag gör duger. Men då mycket ska fixas i sista minuten och timmarna rusar fram så finns det inte tid för omvärlden att tänka på mig. Inte så mycket som jag önskar i alla fall. Hade det varit en vanlig dag hade jag lugnt gjort det jag skulle, njutit av ensamheten och lugnet och varit glad över att vara klar till premiären.

Men just den dagen uppmärksammade jag de första tecknen på att något inte stämde.

De tecknen som under veckorna blivit allt starkare och kraftigare. Jag som i vanliga fall skulle njutit av ensamheten i källaren, älskat känslan av ostördhet och glatt trallande kunnat lalla runt för mig själv utan att behöva ta hänsyn till andra kände mig istället ensam, övergiven och totalt bortglömd.  

Känslan den dagen var att jag var i vägen och inte önskvärd. Jag blev placerad på ett avlägset ställe där jag inte störde någon och där ingen hade anledning att kika in bara för skojs skull. Jag fick i uppdrag att göra ett ”evighetsarbete” så jag inte skulle störa någon samtidigt som ingen skulle behöva undra var jag var någonstans…

Jag reagerade på ett sätt som jag normalt inte skulle gjort och som jag ångrar.

Förlåt alla som blev lidande och jag önskar jag varit och gjort annorlunda.   

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig mått så bra som jag gjort under större delen av 2009. Små svackor har förekommit, men på det stora hela har mitt liv varit lugnt. December och januari var åter svarta månader men med den hjälp som jag fick trodde jag att allt åter skulle bli underbart.

Jag skulle träna och gå ner i vikt. Jag skulle praktisera, skapa kontakter och göra mig beredd för ett fortsatt liv som en tillgång på arbetsmarknaden.

I stället bråkar Concertan med mig och jag vet inte hur jag ska orka upp i morgon för att hjärnan vägrar att stänga av strömmen av tankar tillräckligt länge för att jag ska kunna somna.  

Fram till läkarbesöket tar jag en dag i taget och hoppas att den tilldelade dosen räcker hela dagen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...