Direktlänk till inlägg 31 mars 2010
Jag har inte varit inskriven på Ntc så speciellt länge men redan nu känner jag ett behov av att gå dit vissa tider och om jag av någon anledning skulle utebli så känns oron direkt i benen. Att sitta still och underhålla kompis över kaffe är numera en stund som inte känns okej. Visst jag vill fortfarande ha kaffe och självklart träffa mina vänner, men på något underligt sätt så har jag blivit beroende av gymmet och om jag missar mina timmar där så känns resten av dagen förstörd och oron sätter sig i kroppen direkt.
Vet att det låter helsjukt och någon skulle till och med få för sig att kalla mig hjärntvättad, eftersom det enda jag snackar om är träningen, timmarna jag lägger ner och tjatet om afron.
Jag själv tycker inte att jag ändrat så mycket och jag kan ställa in om det är annat vid sidan om som lockar mera, som exempel shopping med moster.
På det stora hela så kan jag nog påstå att mina timmar i soffan har bytts ut mot timmar på gymmet. Jag sitter inte lika mycket framför teven och det finns program som jag tidigare följde slaviskt men som jag numera inte sett på evigheter.
I början, när jag skrev in mig på Ntc var målet att komma till gymmet någon gång i veckan.
Men efter att ha testat på Afropass så är jag såld på det och nu har jag inte missat ett enda tisdagspass. En timme varje tisdag med underliga rörelser till trummor och efter det är jag så slut och svettig att även håret brukar vara fuktigt.
Utöver tisdagar så är det lördagsmornar som är fasta tider på gymmet.
En timme just när Ntc öppnar och det fortfarande är lugn och stilla på stan och ytterst få människor att trängas med i omklädningsrummen.
Av veckans andra dagar så är gymtiderna mer flytande.
Jag går dit när jag känner lust att röra på mig eller om jag känner av hjärnstressen.
Men i det stora hela så kan man säga att jag är på plats varannan dag vilket betyder ca fyra pass i veckan.
Ganska bra för någon som under alla skolår avskytt, hatat och undvikit skolans idrottstimmar :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...