Direktlänk till inlägg 21 juni 2010
Roar mig för stunden med att skriva ut "Duvdamen". Tänkte sätta mig på balkongen i solen och korrigera den. Har fått massa förslag på ändringar under tiden den legat uppe på Kapitel1, så nu är det dags. Men eftersom allt händer som inte borde hända så kommer väll snön ligga djup innan skrivaren spottat ur sig dessa fyra stackars papper. :)
Det svarta bläcket verkar ha torkat så det blev spökskrift på de första arken jag fick ut, så istället slösar jag svindyr blå färg...
Att min skrivare även är från medeltiden bidrar till segheten. Puttrande står den i hörnet och skriver långsamt en rad i taget... Kommer ta en evighet innan jag kommer ut på trappan, suck liksom :(
Egentligen känns det som om jag inte hinner sitta och filosofera med texten. Jag har inte varit på gymmet på "evigheter" och det dåliga samvetet sitter på axeln och morrar. Det rätta hade varit att istället för balkongens sol sätta mig på cykeln på gymmet, plugga in musiken i öronen och cykla ett par mil. Men...
Nu har skrivaren arbetat klart, solen från balkongen har försvunnit bakom molnen och fortfarande sitter samvetet på axeln kvar.
Ska eller ska jag inte...
Dagen i övrigt har även det gått i lathetens tecken. Planterade om rosen, satte lite tomatfrön i en kruka, börjat på en roman och även avslutade den :)
Den enda kontakten med mänskligheten har varit ett besök hos grannen.
En soffa, ett vattenglas och lite skitsnack var exakt vad läkaren ordinerade :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...