Direktlänk till inlägg 16 januari 2011
Undrar om hjärnan verkligen kan explodera om man tänker för mycket?
Jag vet inte vad det är jag går runt och tänker på, men det är som om de små gråa inte är stilla en sekund... Som om de festar med lyckopiller i kroppen :)
Ingen dag denna vecka har jag varit helt själv. Helt ensam i min lilla lya, utan att folk "trängt sig på" och bara varit ensam...
Visst det är mitt fel, eftersom jag inte kan låta bli att öppna dörren och svara i telefonen.
Samtidigt som jag önskar ensamheten så finns det en liten del av mig som blir glad varje gång jag får bevis för att jag behövs...
Men även om det finns folk runt mig som vill ha mitt sällskap, så behöver jag denna ensamheten också.
Jag trivs med att vara själv.
Jag trivs med tystnaden och ensamheten...
Jag saknar dagarna i mitt egna sällskap där jag kan ladda batterierna och bara njuta. Kunna lulla runt i den slitna träningsoverallen och slippa bry sig om världen utanför lyans tunna väggar.
Jag vill ha en dag då jag kan och får bryta samman och hata världen, utan att vara rädd att bli avbruten av telefonen och krav från omvärlden.
Ingen gång denna vecka har jag varit helt ensam i min ensamhet.
Det har kommit och gått människor hela tiden. Det har varit väntan på vänner som inte dykt upp och samtal som måste ringas. Det har varit massa spring fram och tillbaka och saker som måste göras och borde göras.
Det dåliga samvetet tjatar hål i mina öron och jag tystar det genom att lägga mina egna önskningar åt sidan. Jag häftar upp mungiporna och försöker vara trevlig...
Jag försöker engagera mig i mina vänner men orken finns inte riktigt...
Nu ligger en ny vecka framför mig. En vecka med inplanerade aktiviteter varje dag och saker som måste göras. Mina lediga dagar kommer att gå åt till ärenden på stan som jag inte hinner göra under mina dagar med praktik. Mina lediga dagar kommer att gå åt till att umgås med mina vänner som jag inte hinner träffa under min praktik. Mina praktikdagar kommer att bli roliga och timmarna gå snabbt, men orken är slut när jag väl kommer hem och de flesta telefonväxlar hos företagen stängda...
En ny vecka ligger framför mig med en massa inplanerade måsten.
Återigen finns inte tiden jag behöver för att ladda batterierna och den lilla energi jag har kvar går åt till att försöka hålla masken och leendet på plats.
Kanske ska jag avboka alla "måsten" på mina lediga dagar och boka in egentid med Maxe...
Kanske är det på tiden att jag sätter mig själv före alla andra.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...