Sedan jag slutade med Concertan (min ADD medicin) har min hjärna snurrat dygnet runt.

Mina nu f.d arbetskamrater på Möbeldoktorn påstår att de märker en klar förbättring sedan jag slutade med pillren, men det är troligen för att jag anstränger mig mer för att vara "normal" bland människor. I min ensamhet känner jag mig dock långt ifrån normal, då jag åter har kommit tillbaka till hur det var innan jag fick diagnosen.

Åter snurrar tankarna 24 timmar om dygnet och i hjärnan maler funderingarna runt runt som en rondell utan avfarter. 

De senaste månaderna har jag levt med en otrolig trötthet dygnet runt. Jag bara längtar efter att få sova och när jag väl ligger i sängen så finns sömnen men avstängningen i hjärnan funkar inte... Vad jag än gör så kan jag inte slappna av tillräckligt för att somna och när jag efter timmars snurrande lyckas finna ro, så blir sömnen lätt minsta lilla ljud väcker mig. 

Det enda jag önskar att få somna ordentligt, sova utan avbrott och vakna till en dag där jag är pigg och utsövd!! 

Månader av zombidagar har gjort att jag gått ner mig mer och mer i träsket och jag har bara väntat på dagen då jag skulle få ett psykiskt nervsammanbrott. För varje dag som gått har jag kommit en dag närmare och plötsligt hände det!!  

Något som i vanliga fall skulle varit en skitsak som jag bara ruskar av mig, förvandlades till en hemsk sak och som (ingen överdrift) höll på att sluka mig helt! 

Fortfarande vet jag inte vad som kommer att hända på jobbfronten. Arbetsträningen är över sedan en månad tillbaka, jag är sjukskriven till 50% och min akt ligger och samlar damm på arbetsförmedlingens bord. Jag vet inte vad som sker, AF vet inte vad som kommer att ske och Soc har inte heller någon aning om vad som sker. Så ser situationen ut för stunden och det driver mig till vansinne. Blir det soc resten av livet, kommer jag överhuvudtaget tillbaka ut i arbetslivet eller kommer jag att åter bli sjukskriven??  Jag MÅSTE ut, jag vill ut för att leva på soc är INGET drömliv!! 

Så i fredags (efter kontorstid) brast så slutligen isen under mina trasiga skor och jag fick kallvatten i näsan och sjönk. Jag fick 3700 kronor insatt på mitt konto. Pengarna var från soc och eftersom jag ansök för hela hyran så vågade jag inte röra den summan på kontot som inte täckte hyra. Var tvungen att vänta till på måndagen med att ringa soc och få klarhet i varför just den summan hamnat hos mig. I går fick jag så äntligen tag på min socialsekreterare och fick förklarat att summan var den rätta.

Eftersom jag arbetstränat och då fått Aktivitetsersättning som hela tiden utbetalats i FÖRSKOTT så skulle summan som jag fått den 3 november räcka HELA november ut. Men min arbetsträning slutade i slutet av oktober och mig veterligen är det ingen som betalar ut lön i förskott. Att jag lämnar in till FK sent varje månad gör att pengarna kommer in tidigt på kontot månaden efter.

Hur som haver. Jag fick förklarat för mig att jag fått rätt summa från dem och inte kunde förvänta mig att få mer pengar. Undermeningen var att jag är för slösaktig och fick skylla mig själv som inte har pengar...  

Så vid 13-tiden i går stod jag bakom sjukhuset på väg till fika hos Möbeldoktorn och kände hur jag gav upp.

Ångesten borrade sig in i min kropp och höll sig fast. Tårarna sprutade och paniken över att vara hjälplös i en situation som jag inte kunde råda över kom upp till ytan och visade sitt rätta ansikte...

Jag var helt utlämnad till några som hade makt att helt förstöra mitt liv och som vägrade att lyfta ett finger för att hjälpa mig.

Jag hade tröttnat!! 

Inte bara tröttnat på soc eller hela min situation, utan helt enkelt tröttnat!!  Jag gav upp!!  

Jag insåg att det jag fått från soc inte skulle räcka till hyran och jag skulle bli hemlös. Inga räkningar skulle betalas denna månad, inga julklappar köpas, ingen mat till mig eller katterna och det fanns ingen kunde hjälpa mig ur knipan.

Jag var ensam i en situation som jag inte kunde ta mig ur!!!  

Resten av dagen gick som i ett töcken. Närvarande men inte hemma, om man säger så!

Funderade hur jag skulle göra för att snabbt fixa pengar så jag i allafall hade tak över huvudet lika mycket gick funderingarna åt andra hållet, hur jag på smidigaste sätt skulle kunna göra slut på mitt lidande...  

Om man säger att hoppet är det sista som överger en, så stod hoppet just då ute i hallen och höll på att sätta på sig skorna för att gå. Jag var trött, så otroligt trött...

Tankarna snurrade i ett och vid femtiden i morse slocknade slutligen hjärnan och jag kunde sova ett par timmar.

I morse var situationen den samma. Hyran kunde fortfarande inte betalas, men jag samlade mig tillräckligt för att i allafall försöka rada upp problemen i en lista och sedan försöka skriva ner hur jag skulle kunna lösa dem, ett efter ett. 

Första samtalet gick till Arbetsförmedlingen. Beskrev min ångest över framtiden och krävde att mappen skulle dammas av så något hände. Andra samtalet gick till Diakonen i kyrkan. Hon hade för många år sedan ställt upp med hopp, nya skor( och ett träningskort till gymmet :) )  Diakonen förstod mitt problem, ordnade en tid med henne och gav sedan förslag i hur jag skulle bedriva tiden fram till dess. Begära delbetalning på hyran och skjuta på övriga räkningar...

När hon sa set så blev det en självklarhet. Min trötta och nerviga hjärna hade inte själv kunnat klara av att komma på den lösningen, men när hon sa det så blev det kristallklart och dagen blev sååå mycket ljusare.  

Från att ha varit under isen så vände det och jag vägrar att ge upp!! Jag vägrar att låta socialen sänka mig för jag vet att jag inte gjort något fel och det tänker jag bevisa!!  Jag har kontoutdrag från banken sedan ett år tillbaka med alla utbetalningar från FK och soc. Jag har bevis för att jag INTE fått "lön" från FK i förskott som soc påstår och med bra vänner som kämpar med mig så kommer jag inte att ge upp denna gång!! 

Panikångesten har ersatts av beslutsamhet och jag vägrar att ge upp!! 

 

Helena

1 december 2011 13:25

Förstår att det måste vara urjobbigt att jämt gå och oroa sig för pengar, men det är bra att du kämpar på! Det löser sig säkert.

http://aragornsfru.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...