Direktlänk till inlägg 18 juli 2013
Pälsbollar på bordet är inget som jag uppskattar, speciellt inte när man sitter och äter...
Boris vill alltid sitta i mitt knä. Var jag än är, så ska han sitta i mitt knä. Han står bredvid mig och skriker tills jag klappar på knät och han har tillåtelse att hoppa upp. Speciellt när jag sitter vid köksbordet är han en riktig knäkatt och ska ligga i mitt knä, med huvudet på bordet och spinna medan jag klappar honom.
I bland är han lite väl snabb med hoppandet och kommer upp till mig utan min tillåtelse, då puttas han raskt ner på andra sidan. I dag kom han med väldig fart upp i mitt knä och jag var inte det minsta beredd. Hade jag varit lite snabbare så hade jag kanske undvikit att få nosspår i broccoligratängen., men det fick jag just i kväll och Boris fick veta att broccoli inte är god kattmat :)
Just katter i maten får mig att osökt tänka på en händelse för lääänge sedan, då vår första katt Sussie, fortfarande levde.
Med en Cockerspaniel som älskade kattmat och tömde deras skålar snabbt så fort tillfälle fanns, så fick katterna mat på bänken.
Detta gjorde att de troligen trodde att det var fritt att gå på alla ytor ovan golv, så även bordet, även om jag försökte hålla katterna borta från matbordet, så fanns det ofta fotspår på matbordet och hårtussar som avslöjade att en katt vandrat förbi.
En sommardag skulle vi ha gäster och jag hade fått i uppdrag att göra smörgåstårtan. Jag hade kommit till garneringen när gästerna kom och jag blev lämnad ensam i köket, medan mamma välkomnade dem på trappan. Eller snarare jag och katten var ensamma i köket, att Sussie var inne hade jag ingen aning om, inte förren hon stod i tårtan...
Jag vet att jag fortfarande höll i "Slickepotten" och bredde smet över tårtan, när kattan kom från ingenstans och landade mitt i tårtan med alla fyra fötter!
Stelare katt har jag aldrig sett någongång och jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad, hon eller jag!
Raskt släppte jag verktyget, greppade katten om magen och släppte ner henne på golvet.
Var dessa skitiga kattfötter varit någonstans ville jag inte tänka på och tid/ingredienser till ny tårta fanns inte heller, så det var bara att "skotta igen" de fyra hålen efter tassarna, leta efter förrymda katthår, låssas som ingenting och servera den med ett leende...
Den enda som viste om den ovälkommna ingrediensen var jag och kattan och hon skvallrade inte.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...