Direktlänk till inlägg 28 januari 2014
Jag är ibland som en liten envis gris. Jag sätter alla fyra fötterna i marken och vägrar röra mig... bara för att jag inte känner för det :)
Det är självklart både på gott och ont denna envishet. Jag klarar saker som ingen annan tror att jag klarar, för att min envishet gör att jag vägrar ge upp, elelr känna mig beslagen.
Samtidigt så är jag så jäkla korkad att jag vägrar ge upp fast ryggen värker och tårarna sprutar av trötthet.
Ensam är stark... eller något.
Eftersom jag är envis så vill jag inte ha hjälp, men hoppas ändå att när jag tillslut sväljer stoltheten och ber om hjälp så ska den finns. Tyvärr så är det allt för sällan så och jag får bita ihop och fortsätta kämpa på egen hand. Göra mitt bästa av situationen, medan tårarna sprutar av irritation, smärta och frustration.
Att sedan få höra att jag måsta vara rädd om kroppen och be om hjälp så fort jag känner smärta gör mig ganska förvirrad...
Men som sagt, jag är envis... Och om jag nu behöver hjälp, då ska jag banne mig se till att jag fården hjälp jag vill/behöver! :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...