Direktlänk till inlägg 22 juni 2014
Klev av vid kyrkan, någon hållplats tidigare än den vanliga, bara för att få en stund att njuta i naturen innan jag gick till Hembygdsgården.
Tog vägen förbi det som var min skola under låg- och mellanstadiet. Då var vi många barn som gick här, nu är antalet 18 ungar och risken att skolan ska läggas ner finns forfarande.
På andra sidan vägen ligger stigen som fortfarande leder till skolans matsal, eller "matan" som vi kallar den.
Det är även den byggnad som är Hembygdsgården.
Jag kan nästan svära på att "spången" genom vassen är samma plankor som på min tid i skolan (känner mig som 100 år, när jag går denna väg och minns :) )
Stannade en stund vid bryggan, satt och njöt av vågornas kluckande en stund innan jag fortsatte min lilla promenad. Den väg som i grundskolan kändes sååååå lång, är inte längre en evighet utan bara en kort bit igenom en kohage.
När jag gick här så var det ingen kohage utan skog där det bitvis växte enorma hallonbuskar.
Vid denna röda byggnad brukade vi snöra på oss skridskor varje vinter och åka på den skridskobana som alltid plogades i ordning, när isen låg tjock.
I slutet av stigen ligger den vita Hembygdsgården, omringad av lila och vita syrenbuskar.
Tror att "vår" matsal måste vara en av Sveriges vackraste :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...