Direktlänk till inlägg 10 mars 2015
Tar korgen och kikar förstrulet runt mig och hasar långsamt in genom "grinden".
Tittar intresserat på allt på hyllorna jag passerar och aldrig har ett paket kallsonger varit så intressant, men i själva verket håller jag noga koll.
Smyger genom gången, spejar åt höger och vänster innan jag snabbt ilar över den stora öppna ytan in i nästa gång. Hör ljudet av klackar mot stengolvet och stegen närmar sig mig i högte tempo. Snabbt tar jag upp närmaste burk... raklödder och verkar djupt försjunken i texten medan stegen passerar och försvinner utan att sakta ner.
Lättat kan jag fortsätta min inhandling med ögon och öron på skaft. Smyger runt mellan hyllorna i jakt på mina varor, samtidigt som jag är fullt medveten om vilka som är i närheten.
Stelnar till och snabbt som en vessla slinker jag in mellan hyllplanen och stirrar med tankfull min på en rulle "Brunabönor", när den rosa jackan passerar mig.
Nära stryker den och jag hoppas att jag inte ser allt för vilsen ut när polotröjan täcker näsan, solbrillorna skymmer mina ögon och jackhuvan är nedragen till nästippen (ute skiner solen och det är många +grader).
Smyger runt i ytterligare en halvtimme mellan hyllorna, genom gångarna och smusslar ner mina inköp i korgen på armen, samtidigt som jag spejar åt alla hållen.
Drar en djup suck av lättnad när jag kommer fram till kassan och betalar. Är nästan ute genom dörren när ett glatt:
"-Nej men hej, Helena!!, Det var inte i går..." Når mina öron och jag stelnar till och vänder mig långsamt om.
Den Rosa jackan kommer leende emot mig och jag försöker se överraskad ut över att möta henne, just här och just då...
Tänk så mycket jag hade tjänat på att direkt när jag sett personen jag inte ville träffa, bara hade gått fram och sagt "hej". Pratat lite om vädret och om gemensamma vänner och sedan gått därifrån som vanliga människor troligen hade gjort. Men i stället smyger jag runt i affären likt en inbrottstjuv från Sibirien lidandes av socialfobi. :)
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli normal?
Men jag roar i allafall mina vänner och det är ju alltid något :D
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...