Det är så lätt att falla!

Att ha allt och plötsligt äger man bara kläderna på kroppen. Vännerna är borta, kylan bitande genom tunna kläder och hoppet i ögonen har slocknat... 

Jag klagar på värk, sviktande ekonomi och en hjärna som inte riktigt är riktigt riktig, men jag har i allafall tak över huvudet och en frys full med mat.

Jag lever större delen av tiden i min lilla bubbla och trivs ganska bra med att stoppa huvudet i sanden när tankar och händelser dyker upp som jag inte vill se eller veta av. Det jag inte ser finns inte... typ :)  
Jag är inte så blåst att jag inte vet att folk är på flykt, att människor förlorat allt  men egoistisk som jag är så har jag nog med mig själv och mitt eget liv...

Eller snarare om jag skulle tänka på alla flyktingar som väller in i landet så skulle jag gå sönder. Hjärtat skulle brista av tanken på frusna själar och ekande toma magar.
Om jag inte ignorerade tiggarna utanför affärerna så skulle jag ge bort allt jag har i plånboken, för att det dåliga samvetet skriker att de behöver min hjälp och att jag kan rädda dem...
Jag vill inte se, jag har inte råd att hjälpa och jag har nog med att se till att jag själv håller näsan ovanför vattenytan. Måste ta hand om min egna lilla värld och se till att den frodas innan jag kan och orkar se efter någon annans värld. Jag tillhör de som inte kan säga "nej", som vill hjälpa andra som mår bra av att vara behövda och som därför oftast blir utnyttjade och sårade.

Jag finns där när alla behöver hjälp, men när jag behöver hjälp så står jag helt ensam.

Jag är den som alltid har en soffa över till någon vän som behöver en sovplats och jag låter dem rota fritt i kyl och skåp efter ätbart. Det är jag som kan låna ut min sista hundring med vetskapen att jag själv måste låna av någon annan morgonen efter. Men jag vill kunna ställa upp och vill inte vara "elak" som säger nej eller sviker en vän i nöd. Jag finns här när de behöver mig, men ibland så behöver även jag en paus... vill stanna kvar i min egna lilla värld och vara omedveten om att tiggaren som just tiggt pengar är någon som jag känner och som jag känt länge.
Vill inte behöva neka den vännen pengar till en kopp kaffe och försöker att inte se sorgen i hennes ögon när jag ruskar åt bönen att få låna min dusch. Jag säger att jag inte har tid att prata, att jag inte har ork att vara den starka. Säger tillslut att mina egna problem är för tunga för att jag ska orka med min väns problem, jag hoppar på min cykel och lämnar henne ensam i kylan. Sorgen och besvikelsen i hennes ögon, oron i kroppen och min egen irritation över att bli inblandad i hennes tragiska liv.

Dubbla känslor i kroppen, jag dels avskyr mig själv för att jag inget gjorde för henne och samtidigt är jag glad att jag för en gångsskull inte lät mig övertalas till att agera mot min ork och vilja.

Jag sörjer att den glada, pigga och mysiga tjejen hon en gång var, har förvandlats till en mumlande skugga.

En tunn missbrukare med tärda ansiktsdrag, hopplöshet i ögonen och som bara äger kläderna hon har på kroppen.

Förr fanns inget som avslöjade att hon på insidan mådde förjäkligt, hatade livet hon levde och nu finns det inget kvar som visar att hon en gång faktiskt mått bra. 

Fallet har gått snabbt och jag vet inte om hon hon nått botten eller just lämnat den, hur som hellst så är hon väldigt nära och jag har nog med mina egna problem för att orka engagera mig i hennes.
För egentligen spelar det väll ingen roll hur mycket hjälp som ges om någon förändring inte görs. Spelar ingen roll hur många nätter hon sover hos mig eller hur mycket av mitt kaffe hon dricker i det långa loppet så hjälper det inte henne på fötter, jag ger henne bara en liten andningspaus medan mitt eget psyke börjar rasa.

Bristen på att inte kunna göra tillräckligt för henne kommer att göra att jag kraschar och vetskapen att jag ger mer än jag kan, borde och orkar gör även det att jag kommer krascha.
Vetskapen att hon är det hon är, gör att jag inte kan sova lugnt och räddslan att lämna henne ensam i min lägenhet medan jag jobbar skulle få mina nerver att trasas sönder av oro. Även om jag skulle vilja lita på henne, så finns det inte en chans att jag litar på henne. Inte för att hon är där hon står utan för att jag inte litar till hundra på någon som kommer innanför min dörr. Mitt hem är min trygghet och alla som jag släpper in orsakar oro i min själ och även om det var tufft och svårt att överge henne så var oron över hur jag skulle göra med henne i min lägenhet större. Jag känner mig som största egoisten men jag har inget annat att ge än en stor kram, en klapp på axeln och orden "lycka till"...

Hur som helst så är mitt samvete lite mörkgrått och jag fryser, men jag vet att min vän troligen fortfarande vandrar runt på gatorna och letar efter värme, mat och en vän... 

#blogg24

 

Henry

10 december 2015 19:58

Skitbra blogg. Du måste lära dig att säga nej! Bästa syster yster!

helena

10 december 2015 20:38

Jag tränar ju för fullt!! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...