Direktlänk till inlägg 7 mars 2016
Jag är helt klart för gammal för att klara mig på 4 timmars sömn.
Oron att sova så hårt att jag inte vakna när/ om telefonen skulle ringa gör att jag skippade insomningspillren, vilket i sin tur gjorde att jag under närmare timmen låg och stirrade på telefonen, beredd på att svara direkt om den skulle ringa.
Att somna med oro i kroppen och ett hjärta som slår för hårt och för snabbt är inte det lättaste. Vill vakna av telefonen, vill vakna utvilad och vill slippa se minutvisaren räkna ner till väckning...
Det blev ändå en dubbel dos piller tillslut, allt för att få hjärnan att sluta slå knut på sig själv.
Trött på gränsen till övertrött har jag gått runt med telefonen i högsta hugg, beredd att svara på första signalen. Vad händer?kommer sjukhuset att ringa? Tas det prover? Rönkas han?eller skickas han kanske hem?? Frågorna finns. Oron finns. Rädslan finns och även sorgen finns...
Jobbar järnet och gör sitt sitt bästa trots att hjärnan redan är på sjukhuset. Oron och skräcken jagar i hasorna. Försöker att inte tänka.
Bara en vanlig dag och ta timmarna som de kommer utan att ligga stegen före och tänka på alla "om".
Det enda man kan vara säker på är att det kommer att ske men ingen vet när...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...