Direktlänk till inlägg 27 juni 2016
I kort sammanfattning kan man säga att min depression beror på min ADD och att jag är kvar i depressionen beror på min ekonomi... Eller snarare bristen på ekonomi. Men får jag bara Concerta i kroppen så löser sig allt...Eller något.
Är som alltid mer förvirrad efter läkarbesöket än jag var innan och speciellt om det har med psykologer att göra, de snurrar till min hjärna totalt och tillslut vet jag knappt anledningen till besöket. Är jag där för recept, för att prata, diskutera medicin, en eventuell sjukskrivning, fortsatt rehab, fokusera på mitt sorgearbete eller kanske för att jag råkade ha 350 kronor i plånboken och kände för att bara ge bort dem...
Mina antidepressiva ska jag sluta med eftersom de inte har någon verkan, då min depression inte är någon vanlig depression. Och även min önskan att få KBT röstades ner eftersom KBT inte hjälper mig då allt beror på min ADD och mot ADD så hjälper inte KBT...
Tog närmare 20 minuter att förklara för min läkare (som jag träffat första gången i dag och som slutar nästa vecka) min bakgrund och anledningen till att jag under närmare 20 år (jag ljuger ljuger inte om den siffran!)försökt få KBT men av underliga anledningar halkat ur deras kö, försvunnit i datorerna eller ramlat ner mellan stolarna och gått vilse totalt bland alla system. Varje år och vid varje träff med nya doktorer har jag begärt kbt och inte ett jäkla skit händer.
Dagens lilla doktor försökte verkligen få mig att inse att just denna behandlingsmetod inte var för mig. Hennes främsta argument var att kön var lång... Vääääldigt lång!!!
Jag svarade ADD-rappt: "Om jag har väntat i 20 år så gör ett tag till ingenting och det lär gå snabbare att få kbt OM jag överhuvudtaget står i kö..."
Så nu står jag i kö till KBT...för stunden i allafall, får se var min köplats hamnat vid nästa besök..
Även pratkontakten jag önskade i mars månad lyser med sin frånvaro och finns inte ens begärd i mina papper.
Så jag får se vad som händer med henne. Dagens läkare vill ha ner mig till att jobba på 50% och ge sjukersättning på resterande 50%. Eftersom jag jobbar nu jobbae 75% och inte har något för resterande 25% och förlorar därmed många pengar. Och om jag får pengar via försäkringskassan så blir min ekonomi bättre, jag kan lösa ut mina dyra mediciner, få hjärnan att vila, min depression kommer att försvinna och allt blir bra...bara jag får lite ADD-medicin i kroppen.
Jag är trött på sjukvården, jag är trött på att behöva deras hjälp för att må bra och jag är trött på läkare som efter ett besök i min journal vet exakt vem jag är och vad jag behöver och alla läkare ger olika råd, mediciner och beslut.
En läkare vägrar skriva ut insomningstabletter om jag inte lovar och svär med hjärtat, handen och en smutsig socka på bibeln att jag inte ska ta mer piller än jag behöver och med det menas 1/2 tablett under arbetsveckor.
Nästa läkare mumlar något om fjanteri och undrar hur många piller jag vill ha och vilka sorter. Den tredje läkaren anser att nuvarande dos är för hög och byter sort helt och hållet vilket gör att jag ska ta de nya pillren 2-3 timmar innan läggdags så jag blir avslappnad och det sova. Så lagom till middagsmaten knaprar jag piller, sitter som ett hjärndött ägg och stirrar i några timmar innan jag lullar till sängen och stirrar i taket ytterligare några timmar, kroppen sover, musklerna avslappnade medan hjärnan är mitt uppe i ett maraton och vägrar komma som nr 2 i mål...
Nästa läkare sätter tillbaka mina insomningspiller och menar att jag knappast kommer att må bättre om jag inte kan sova men max 1 tablett om dygnet...
Några vill bara sätta in piller, andra vägrar piller och tycker jag ska prata. Vad är det som är så fel m att sätta in allt??
I min lilla värld borde kombinationen av bägge vara det bästa. Piller för att dämpa ångesten och prat för att reda ut orsaken till ångesten...
Men vad vet jag, jag har bara ADD.
Men om jag knaprar lite piller så blir allt bra...
Undrar vilka piller jag ska knapra för att få min pappa tillbaka?
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...