Direktlänk till inlägg 18 september 2016
Denna vecka har det varit mycket för hjärnan. Dagar har "tappats bort", datum bytt platser och jag har varit mer förvirrad än vanligt. Känns som jag missat bokade möten och viktiga saker, kommer bara inte på vad jag missat och ännu har ingen ringt och efterlyst mig... Men det lär ju hända endera dagen :-)
Har tillbringat en hel sjukskrivning med det som kropp men framförallt knoppen begärt en längre tid. Stillhet, lugn, ensamhet och bara ta dagen som känslorna velat.
Lullat på utan krav och måsten.
I dag är första gången på evigheters evighet som jag kunnat moppar mitt golv utan att tugga smärtstillande och bita i hop käkarna av smärta. Med tanke på att det går in måååånga lägenheter i "min" butik som är bra mycket större än mina små lägenhetsgolv, så är jag aningens orolig hur det kommer gå att återvända till jobbet. Krävs lite mer av kroppen än bara lätt städning. Men jag är i allafall på G, kroppen börjar må bättre och att jag även tar promenader varje dag och "skakar" överkroppen för att räta ut musklerna och verkligen försöker att slappna av och inte gå med axlarna i ögonhöjd. Talar mig själv tillrätta när jag känner att jag åter börjar spänna mig och gå som en stelbent högaffel, men helt avslappnad är jag ytterst sällan och jag tror aldrig att jag kommer att komma dit.
I dag var bodelningen efter pappa och nu kanske jag kan släppa allt och bara vara. När alla lämnade lokalen efter mötet så kände jag mig tom.
Inte lättad, inte ledsen... Bara tom och jäkligt ensam.
Blev en promenad längstmed sjön efter att jag lämnat lokalen och bara låta tankarna vandra. Det blev en tyst promenad, hjärnan var som sagt väldigt tom och ihålig.
I morgon är det åter ett läkarbesök och...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...