Direktlänk till inlägg 3 december 2016
Förra gången jag var i Grisslehamn och "turistande" var hösten på ingång, dimman låg tät, turister fanns i varje buske och jag satt på en klippa med en termos och stirrade in i dimman.
I går var jag ensam som gick genom skogen ner till stranden och såg vågorna slå över stenarna och sanden.
Klädd i varm jacka, täckbyxor och dubbar under skorna njöt jag av blåsten och även av snön som av och till piskade i ansiktet.
Att stå på randen till Ålandshav, helt ensam med bara vinden i öronen är en otrolig upplevelse. Att stå vid August Strindbergs lilla tvåfärgade stuga är mäktigt. Att känna historien i luften, ensamheten på klippan och oändligheten...
Jag gillar att vandra runt i naturen. Gillar ensamheten, tystnaden och ödsligheten. Gillar att se världen och de små detaljerna i bilderna.
Men halvvägs uppe på en kall och hal klippa vid havet i kraftigt snöväder, undrade jag vad tusan jag pysslade med och hur jag skulle förklara vägen för ambulansmännen OM jag skulle halka på klippan och bryta någon annan kroppsdel...
Kändes inte helt smart att ge sig ut på äventyr i oväder och armen i gips, men bilderna blev bra :-)
Sjöbodar, minnen från skärgården förr och när kriget var nära Sverige.
Vackra Grisslehamn, underbara skärgården och självklart ett smultronställe att besöka!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...