Direktlänk till inlägg 19 juli 2017
För någon vecka sedan sprack mina favorit jeans i grenen och även om.jag skulle kunna påstå att de är välanvända, så räcker nog inte den förklaringen.
Fem år efter op och fortfarande tror jag att jag fortfarande som i början kan äta allt och ändå gå ner i vikt. Jag försökte lura mig själv att tro att jag kunde fortsätta leva i den drömmen. Men verkligheten är här och uppvaknandet blev aningens brutalt, när jag i går ställde mig på vågen.
Om jag inte börjar kämpa och en gång för alla tar itu med mitt beteende, så är jag snart tillbaka på min utgångspunkt 100+.?
Nu är det slut på småätandet, försöka klara av sockersuget och sluta att unna mig godsaker som jag "förtjänar" av underliga anledningar som inte ens är logiska i min trasiga hjärna.
Japp, "Riktig" mjölk m en hinna av grädde flytande på ytan ÄR godare än lättmjölk i kaffet. Vispgrädde i sås och grytor ÄR godare än mjölk och vanligt smör med en tjock ostskivor på vitt formbröd är sååååå mycket godare än leverpastej på knäckebröd.
Vågen ljuger inte och inte heller min garderob där storlekarna plötsligt blivit trängre...
Jag måste ta itu med problemet nu, innan det blir för stort.
För egentligen finns inget annat att skylla på än ren och skär lathet från min sida.
En trasig hand som fortfarande gör ont gör att jag drar mig från att skala potatis, lök och skära saker. Men tar jag mig tid så är hemlagat i alla dess former bättre och nyttigare än frallor och tea till middag...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...