Direktlänk till inlägg 30 december 2017
Det börjar närma sig ett nytt år och det börjar bli dags att summera året som varit. Börja plocka ut det bästa och det mindre bra som hänt under de senaste tolv månaderna.
Vad kul har hänt och vad har varit mindre trevligt och vad bör jag helt och hållet glömma?
Helt enkelt dags att vända blad och starta om med ett nytt år.
I år har jag inte varit den flitigaste bloggaren och vissa månader har det knappt blivit ett enda inlägg. Lathet, seghet och ett tråkigt liv är troligen ett par av orsakerna, men det finns annat som påverkat.
Att inte ha något enda att skriva om är jobbigt och även den gnagande känslan att det lilla jag skriver synas i sömmarna, analyseras och bryts sönder till små bitar som inte har något alls att göra med det jag bloggat om.
Jag försöker skriva ur min synvinkel. Skriver om hur jag mår, om vad jag känner och om vad jag varit med om. Mår jag dåligt så vill jag kunna berätta varför och vad som orsakar den känslan på samma sätt som jag vill berätta att jag svävar på moln av lycka eller glädje och vad eller vem som orsakar den känslan.
Rannsakar mig själv som alltid inför varje text jag lägger upp och ändrar den många gånger innan jag släpper den. Hur stort ansvar har jag i att någon läser "mellan raderna" och får annan innebörd och tolkning än vad jag skriver?
Jag startade Tallugglan när jag brändes ut, knappt visste mitt egna personnummer eller mindes var jag bodde. Tallugglan blev en ventil och ett ställe att skriva på. Att både skriva dagliga saker som gjorde att jag lättare skulle minnas dagarna men även en plats där jag kunde ventilera känslor och händelser.
I början var antalet följare oviktigt eftersom jag kämpade med att försöka hitta tillbaka till den jag var innan ”smällen”, senare blev det viktigt att skriva om saker som skulle intressera andra och försöka fånga återkommande följare. Men det målet eller intresset har avtagit och i år har bloggen i princip varit helt bortglömd och nere. Jag kommer försöka finna intresset igen att uppta skrivandet och börja skriva för min skull igen och försöka låta bli att se bakom den lilla besökssiffran.
Även om det inom mig bor en liten tävlingsmänniska som skriker efter bekräftelse och att synas.
Att hitta något som hon är bra på och vet att det hon säger eller gör i alla fall har betydelse för någon och inte bara vandrar runt som en själlös skugga, så ska jag försöka skriva bara för att jag älska att skriva och leka med orden.
Att jag hela tiden utgår från mig och mina känslor är för mig något av en riktighet och att oroa mig för att någon ska känna sig uthängd och att dessa icke namngivna personer ska tolka händelser så tvärt mot mig, att jag inte ens vet om vi varit på samma ställe eller träffat samma personer är jobbigt.
Vissa har under året känt sig så träffade av det jag skrivit och tagit så illa upp att jag inte ens kan eller orkar rätta dem i deras antaganden.
Att de som reagerat inte ens varit i mina tankar när texten skrivits och de jag verkligen menat har varit tysta och tigande säger en del om ordets makt och även om människans fantasi och psyke.
Och just det har även fått mig att ta ett steg tillbaka under detta år och försökt överblicka mitt sociala nätverk och var jag vill vara någonstans i den lilla röran.
Jag hatar konflikter och vill inte hamna i dem utan drar mig undan i väntan på att stormen ska bedarra, men som den skorpion jag är så glömmer jag ytterst sällan... jag ligger stilla, muttrar och även delvis väntar på rätt tillfälle att sticka tillbaka.
Jag kan erkänna att jag inte har varit världens snällaste person i år. Jag har dels varit tröttare och mer värkande än någonsin och även således varit mer egoistisk än jag någonsin varit. Jag har satt mig själv och mitt eget i främsta rummet och inte heller brytt mig om hur mitt agerande har tolkats.
Att inte säga ”ja” lika raskt som vanligt utan tänkt mer på vad jag orkar, vill och kan. Jag har varit tvärare och agerat mer efter mitt eget huvud och i stort sett skitit i om vad folk tyckt... eller snarare så har jag inte haft ork att tänka på hur andra ska tycka och tänka om mitt sätt. Jag har haft nog med att orka komma ur sängen på mornarna och kämpat på att utföra allt jag ”måste” under dagarna så jag kan krypa ner i sängen så fort som möjligt igen.
Kanske kommer det nya blodet i in kropp att få mig att återgå till den jag varit förut och bli mer normal och mer social... eller kanske inte helt :)
Under året har jag funderat på vad som är riktigt och vad som är viktigt. Jag har funderat över framtiden och fattat en del beslut.
Jag har en plan och jag håller på att i steg för steg uppfylla den.
Den kommer att gå i lagom takt, utan stress och jag har gett den fem år att utvecklas och uppfyllas.
Jag vet inte vad kommande år kommer att föra med sig i resor, känslor, vänskap, hälsa eller upplevelser.
Jag kommer att hamna på Kanarieöarna under en vecka och det är i stort sett det enda som jag vet med säkerhet.
Jag har vissa små idéer som jag funderar på och hoppas kommer ske under de kommande 12 månaderna och jag hoppas att jag kommer att vilja och orka hålla ”Tallugglan” vid liv.
Men den som lever får se :)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...