Direktlänk till inlägg 25 april 2018
Kämpar år ut och år in. Alltid är det något som ligger som ett dis över tillvaron. Hur man än gör så går det inte ihop.
Antingen så är det ekonomin som inte går ihop eller hjärnan som spökar. Vrider på ören för att få allt att fungera och lyfter på fötterna för att inte snubbla över livets snubbeltrådar.
Leva som student med studielån, hamna på soc och livet är en kamp, komma ut i arbetslivet men hamna på botten och få pengar från försäkringskassan och eller socialen. Kämpa för allt, vända på alla ören, låna av släkt och vänner. Försöker intala sig att man inte behöver nya vattentäta skor och att allt kan lagas med silvertejp... Räkningar hopar sig, csn vill ha sina pengar och man känner hur kronofogden räknar minuterna innan de kan ta upp jakten på en...
Hjärnan kräver dyr medicin för att fungera och hjärnspöken sätter käppar i hjulet för både idéer och vettiga tankar.
Stundvis är livet svart och stundtals grått, men aldrig riktigt fri att andas utan kamp
På något sätt lär man sig att leva med att hela tiden leva på gränsen mellan lite pengar och inga pengar. Att dra in på något för att kunna ha råd med annat, planera månader i förväg för att skramla ihop till något som egentligen inte borde vara så svårt att köpa.
Man hoppas att det en dag ska bli bättre. Kanske inte drömmen om att bli rik, men bara kunna slappna av en stund och bara kunna vara...lugn.
För någon månad sedan hade jag ganska exakt 800 kr på kontot när alla räkningar var betalda. Min spargris gjorde att jag fixade månaden på 1500 kr och då är kattmat och kattsand inräknade, men inte var det en lätt eller kul månad varken i plånboken eller för psyket.
Jag hoppas att år av kamp nu äntligen är över och att någon däruppe imponerats av mitt kämpande och nu belönar mig med lite stillhet och kanske en kista med guldpengar. Fick i dag besked att försäkringskassan har godkänt min ansökan, skatteverket är snällt mot mig i år och min läkare har gjort fel så jag väntar skadestånd...
Trots att min förkylning fortfarande driver mig till vansinne, så för dagen är jag ganska glad och lättad ändå :-)
...OM jag en dag inte svarar i telefonen så sitter jag troligen på en sista minuten till Skottland...typ :-D