För 2:a gången i mitt liv ska jag på bröllop och från att ha varit lugn som en filbunke börjar nu paniken sätta in. Bröllopet är på lördag och jag vet fortfarande inte vad jag kommer ha på mig… Känns som om det börjar bli lite bråttom med att fatta besluten.

Jag är en typisk jeanstjej som bara skruttar runt i jeans/ joggingbyxor och gympaskor. Jag använder inte kjol/klänning (har en kjol i garderoben) och känner mig oklädd när jag har annat än byxor. Jag sminkar mig aldrig, använder inte smycken och har klippt av mig håret, så inte ens sätta upp peruken i en festfrisyr funkar längre…
Plötsligt ska jag på bröllop och jag förväntas vara FINKLÄDD... 

Hade det varit ett sommarbröllop hade det inte varit några problem eftersom jag har en supervacker långkjol och blus i ljust beige (som jag hade på kusin vitamins bröllop), men för mig är det en sommardräkt och jag kommer dessutom att frysa ihjäl om jag har den nu och ska jag dessutom ha mina vita högklackade så är ju komedin ett faktum eftersom kjolen släpar i marken och jag stapplar fram i skor med klack högre än en centimeter.  

Nu är det ett höstbröllop med ett väder som är väldigt skiftande. Kommer solen skina, eller regnar det? Jag kan inte ens vara säker på att det inte kommer att hagla på lördag och hur klär jag mig då!?!

Har diskuterat kläder med vänner och resultatet har varit skiftande. Mitt förstahandsval i tygväg har fallit väl ut hos 2 personer medan en tredje nästan fick hjärtattack och utbrast: ”Det är ett bröllop du ska på och deras lyckligaste dag. Du MÅSTE vara ljust klädd…” 
Jag är ingen ljus person och det hade som sagt varit annat om det varit ett vår eller sommarbröllop, då hade jag haft en ljus dräkt att bära, men nu är det höst och att vara sommarklädd känns… kallt.

Vad är rätt och vad är fel? På inbjudan fanns inga direktiv till klädsel, inte på min inbjudan i alla fall även om jag ryktesvägar hört att jeans inte är speciellt önskvärt (genast så sprack 90 % av mina val).

Så ska jag klä mig ljust men i mina ögon fel kläder för årstiden men rätt för högtiden och bara för att ”så ska man göra” eller ska jag klä mig efter eget huvud och i kläder som är JAG? Kläder som jag känner mig bekväm och trivs i och som jag dessutom INTE riskerar att frys ihjäl i? Måste det vara ”fladder” runt benen på kvinnorna eller funkar ett par finare byxor tillsammans med en vacker tunika (som jag älskar och fortfarande kan ha men som är i (enligt vissa) fel färger).

Bröllopet är tack och lov inomhus, men jag kommer troligen att tvingas åka buss till och från festen och eftersom jag redan är sjuk, så vill jag gärna komma hem lika pigg som jag anlände till festen.

Behöver jag säga att jag inte är en fest(lig) människa och jag hatar stunder då det förväntas att jag ska klä upp mig. Jag känner mig inte uppklädd utan snarare utklädd! Bör dessutom påpeka att jag gått ner  +20 kilo, så det finns inte ett enda plagg i min garderob som sitter helt bra och jag har inte ekonomin att köpa en hel uppsättning nytt, enkom för ett bröllop. Hur god vän bruden än är så har jag inte råd med den extra utgiften utan det blir att använda det finaste jag har som inte är av jeans tyg. Ska jag köpa en snygg (och rätt) klänning för X- antal hundralappar som jag hinner använda en gång innan jag krymper ur den och skickar den till nästa vän som är i behov av kläder?

Pratade med tvillingbror som säger att så länge det finns någon färg som bryter av så är det helt okej att klä sig i mitt förslag… Pratade med andra tvillingen som säger tvärt om att jag bör tänka om i mitt klädval… 
Jag är mer än förvirrad och det kommer sluta med att jag går i svarta gympabyxor, fleece tröja och rosa Foppatofflor eller hyr en gul kycklingdräkt!!  

(Efter ett ”samtal” med den blivande bruden på fecebook har problemet löst sig och jag är välkommen hur jag än klär mig J  Men jag kan nästan lova att kycklingen stannar hemma)
Mina nerver är räddade och nu ska jag bara fokusera på att bli frisk till på lördag.

(Efter ett ”samtal” med den blivande bruden på fecebook har problemet löst sig och jag är välkommen hur jag än klär mig  :)   Men jag kan nästan lova att kycklingen stannar hemma)
Mina nerver är räddade och nu ska jag bara fokusera på att bli frisk till på lördag. 

Valen jag väljer mellan:

Klicka för större bild

	Genomskinlig som attans och känns något stor numera. Men annars helt okej och den innehåller lite lila i färgerna :)
En favorit i garderoben men lite i sommrigaste laget  och risken finns att jag snubblar över kjolen som är LÅNG :)
	Älsklingstunikan sedan många år och som jag nu NÄSTAN krymt ur. Sitter bra men är det för mörkt?

Sitter så gott som längst ut på södra Väddö, nere i Östersjö på Lyckhem som ligger mitt ute i naturen och bara ett stenkast från vattnet. Tystnaden är total, en stor skillnad mot att häcka i lyan i Norrtälje där trafiken stundtals (av ljudet att döma) verkar köra genom lyan :)  
Anledningen till att jag denna dag valt skogen istället för mina hårbollars sällskap i en varm lägenhet är min chans till att tjäna lite extra pengar.
Men självklart är det inte bara pengarna som lockar utan mest naturen, härliga arbetskamrater och självklart vetskapen att jag är till nytta.
Förra året jobbade jag ett pass och tydligen var jag så pass duktig att jag även fick återkomma i år, så nu är jag inne på ett tredje bröllop.

För stunden har jag en 2 timmars ledighet innan jag ska återvända till diskrummet och börja kvällens slit.

 Känns som om tempot är lugnare nu än tidigare. Kan ju kanske bero på att det bara är 40 gäster istället för närmare 100 som det varit tidigare arbetstillfällen.

Jag vet inte hur smart det egentligen är att jobba först en hel vecka på kommunhuset för att sedan på lördagen sätta sig på bussen ut till Björkö, jobba MÅNGA timmar, sova några timmar, jobba lite till innan jag åter sätter mig på bussen för hemfärd på söndagen och sedan återvända till jobbet på kommunhuset i gryningen på måndagsmorgon för ytterligare en veckas jobb…
Kanske inte det allra smartaste, eftersom jag inte får stressa och bör ta det lugnt,  men jag kan erkänna att jag verkligen gillar att stå i disken och timmarna flyger iväg vidrigt fort. Jag kan stå i mina egna tankar och vet exakt vad det är som händer och sker runt omkring mig. Undrar om det finns utbildning för att bli diskare??  :)

Utsikten från min bänk utanför mitt lilla lånade krypin!  Kunde  varit bättre väder för att sitta ute och njuta av naturen :) 

Hittade dessa 50 frågor hos Emelie 

1. Vad heter du? Helena

2. Hur gammal är du? 36

3. Vart bor du? Norrtälje
4. Hårfärg? "råttfärgat"
5. Ögonfärg? Blå
6. Hur lång är du? 164 cm
7. Kär? Nja...  :) 
8. Singel eller upptagen? Singel
9. Hur många har du kysst? 
10. När och vem kysste du senast? Hemligt
11. Har du hånglat med någon av samma kön? Nej!
12. När hade du senast sex och med vem? ....
13. Hur långt är ditt längsta förhållande? ...
14. Dumpat någon? Ja
15. Blivit dumpad? Ja

19. Favoritland? Island är ett land jag vill åka till
20. Favoritfärg? Rött, blått och svart
21. Film? Sagan om ringen
22. Bok? Många favoriter men serien av "Diana Gabaldon" tillhör favoriterna 
23. Killar eller tjejer? Killar
24. Vad gillar du mest med dig själv? ...
25. Vad gillar du minst med dig själv? Finns mycket jag skulle vilja ändra
26. Nämn en person du aldrig skulle klara dig utan. Bästa grannen som alltid ställer upp för mig.
27. En person du älskar ...
28. En person du hatar - Finns många personer jag ogillar
29. Ut och festa eller myskväll? Myskväll!
30. Saknar du någon just nu? kanske det
31. Vad är det bästa som hänt dig? Min operation
32. Beroende av något? Är fortfarande rökare :) 
33. Ditt livs största misstag? Det håller jag mig för mig själv.
34. Om du fick välja en enda person att umgås med resten av ditt liv, vem skulle det vara? Kan inte välja bara en person.
35. Har du några tatueringar? nix, inte ännu.
36. Piercingar? Ingen
37. Vem är mest lik dig? Pappa:)
38. Har du någon förebild? Finns personer som jag beundrar, men förebilder..
39. Vad ska du göra idag? Ta mig i kragen och försöka göra något kreativt
40. Vad är det värsta du vet? Folk som ljuger
41. Vad är det bästa du vet? En varm klippa vid havet :)  
42. Vad åt du senast? choklad
43. Vad vill du ha just nu? En glass
44. Vad köpte du senast? Kattmat
45. Vem är din favorit kändis? Har många :) 
46. Vilken är din favoritställning? ...
47. Tränar du? yeess!
48. När går du och lägger dig? Försöker lägga mig vid 21 snåret för att komma upp i tid på mornarna
49. Vad är klockan nu? 16.09
50. Är du nöjd med ditt liv?Nja

Tillslut så pallade inte skallen mer och nu sitter jag här på balkongen på min 3:e "lediga" dag och bara slappar. 

Läkaren tyckte att jag skulle ta ledigt resten av veckan att vila på, att samla kraft och sova...
Jag tror att det var ett bra beslut, då jag faktiskt bröt ihop på jobbet och inte kunde stoppa tårarna. Ett brutalt uppvaknande även för mig.Så jag följer doktorns order med ett par dagar att bara slappa, ta det lugnt och tid att bara tänka på mig själv.
Släppa alla tankar på jobbet och vifta bort det dåliga samvetet som sitter på min vänstra och tjattrar. 
Det är lättare efterråt att se var det började gå utför, än när man är mitt inne i karusellen och allt bara snurrar. 

Sommaren har varit hemsk och jag har tagit på mig uppgifter och ansvar som inte varit mina, men det är ju sån jag alltid varit. Har jag kunnat hjälpa andra så har jag gjort det.
Alltid levt med tron att andra är viktigare, att andras jobb är viktigare än mitt och vetskapen om att om inte JAG gör jobbet så blir det inte gjort och det MÅSTE dessutom bli bra gjort, så då har jag gjort det... Helt fel att tänka men så är det att ha "duktigaflicka syndromet" och det är något som jag alltid levt med och att bryta gamla mönster tar tid.

Men jag måste lära mig att säga"nej", att tänka på mig själv i första hand och ignorera känslan av att jag sårar genom att säga "nej".

Jag är den enda på jobbet som inte haft semester och det har varit ont om vikarier. Så jag har förutom mitt eget jobb som jag stressar igenom på min 75% tjänst även ""tvingats" pga vikariebrist att axla min kollegas mantel och även göra hans 100%iga tjänst på mina 75%. Jag har alltså under 3 veckor lyckats klämma in ett 175% jobb på mina futtiga 75%.
Under 3 veckor har jag oroat mig för att hinna med jobbet, jag har letat efter vilsna vikarier som gått vilse i huset,Hjälpt mina andra kollegor med deras jobb, samt småfixat saker som ingen har haft tid/lust/möjlighet att göra. Jag har under 3 veckor inte sovit utan störningar och drömmar, åter börjat käka insomningspiller och känt hur irritationen legat och bubblat som en vulkan inom mig.

Eftersom jag inte heller fick det förväntade stödet från chefen i början så rullade allt på i en allt högra fart, tills kollegan kom tillbaka och min hjärna fick en första chans att pusta ut... och bryta ihop! 

Att jag ( när jag mådde toppen och levde ett lugnt liv) dessutom gav massa löften till vänner som jag nu försöker att fullfölja, gör inte saken bättre. Jag har ett par skisser till tatueringar att göra, 2 pippitröjor att sticka och X- antal mössor att sticka... Jag har börjat på den minsta tröjan, men jag vete tusan hur jag ska finna orken eller tiden att få den färdig. Känner mig som en svikare när jag ger en massa löften som jag inte kan hålla... Eller för stunden inte kan hålla. Stressen att veta att jag kommer att misslyckas tär även det på psyket och allt bara snurrar allt fortare i försöken att prioritera. Prioritet har aldrig varit min starka sida, då jag vill ha allt gjort NU!

Hur bestämmer jag vad som är viktigast att starta med? 

Nu sitter jag i allafall på balkongen och njuter av den kalla sommaren. I ett par dagar till kan jag skita i vem som tagit över mitt jobb och vad som händer på jobbet. jag kan tillåta mig själv att njuta av ett glas vitt mitt i veckan och långa sovmornar.   

Cirkus 2 månader har gått sedan operationen och jag mår fortfarande toppen… eller kanske snarare bättre än toppen!

Det har blivit lättare att röra sig, jag är piggare och gladare men framförallt så känns livet roligare.

Jag haft magvärk en gång och hamnade på akuten, men det visade sig vara urinvägsinfektion, så lite piller löste det problemet   :)

Men i övrigt har jag mått kanon och trots allt jag hört om saker jag inte kan eller SKA kunna äta efter operationen så är det enda jag (hittills) inte ”tål”, bara stekt ris samt babyspenat och det är saker som jag kan leva utan. Men vissst finns det saker som jag undviker, bara för att jag inte bör äta det. 

Sedan operationen den 21 maj har jag förlorat ganska exakt 10 kilo och även om jag fortfarande inte ser dessa kilon själv, så avslöjar kläderna den förlorade vikten och jag har börjat rensa garderoben på kläder som jag numera drunknar i :D  

Kan ju inte direkt säga att jag sliter ut bloggen med alla inlägg :) 

I måndags blev det så äntligen dags för min operation och fjärillarna i magen ökade i antal under de timmar som jag väntade  på salen.
Klockan 12.30, kördes jag upp på OP och strax efter 19 lämnade jag uppvaket. Kände mig vidrigt pigg och det illamående som alla varnat för kändes inte av. Inte heller kändes de fem "hålen" i magen speciellt mycket...  

Inser att jag haft tur som inte mår/mått dåligt efter denna operation. Min salgranne spydde som en räv efter op och vankade hela natten pga smärtan i buken. Själv sov jag som en liten gris utan minsta problem. 

Jag förvånar alla genom att vara så pigg och frisk efter ingreppet.
Träffade på två tjejer i dagrummet på avdelningen som just skulle läggas in. När jag satte mig vid dem i väntan på min sjukskrivning så frågade den ena vilken tid jag skulle opereras. Förvåningen i deras ansiken var stor när jag berättade att jag redan opererats och var på väg hem :) 

I går vid 13 snåret skrevs jag ut från sjukan och min kära granne K hämtade mig utanför ingången.
Även hon var mycket förvånad över att jag inte har den minsta smärta och att jag faktiskt kan gå normalt...

Har haft en fantastisk tur som får må så bra efter min Gastric bypass. 

Envist som en gris har jag under MÅNGA år ansett att GBP, dvs magoperationen Gastric Bypass bara är en genväg och fuskväg mot normalvikt.

Även när jag började ändra mening om GBP så fortsatte jag utåt envist att hävda att det är fusk... 

Efter att ha pratat med vänner som genomgått operationen samt både letat fakta på nätet och pratat med läkare, så är jag omvänd i mitt tänkande.
Jag har testat i stortsett alla metoder att gå ner i vikt och jag går ner i vikt, men sedan kommer jag till platån där jag stannar för att sedan gå upp alla förlorade kilon +några till...

Jag har listat det negativa mot det positiva och då det positiva är så mycket större än det negativa så kan jag nu avslöja det  som få vänner redan vet... 

Jag ska under våren göra en Gastric bypass!  

Förra veckan skrev jag på anställningspappret och från den 5 mars (igår) är jag en av de fasta anställda och genast ökar mina krav på mig själv :(

Även om jag inte har fler uppgifter som anställd, så börjar det köra ihop sig i skallen och jag börjar åter att glömma saker.

Vill helst skylla glömskan på min "höga" ålder, men varningsklockorna har börjat ringa i skallen, när saker jag sekunden innan hållt i handen plötsligt är borta... För att inte snacka om saker jag tror att jag hållit hårt i, i själva verket inte funnits i min närhet överhuvudtaget...

Låter det förvirrande?? Då behöver jag inte berätta om hur min hjärna känner sig! :)  

Men bara för att ta ett exempel: 

I morse lämnade jag lyan strax före 07.00 låste ytterdörren och Ilade iväg till jobbet med dörrnycklarna i handen. Jobbade hela dagen och stämplade ut kl 14. På vägen hem så upptäckte jag att mina nycklar inte låg i jackfickan, där jag alltid lägger dem. Med lätt panik så letade jag igenom hela jackan men inga nycklar fanns. Jag vände ut och in på väskan, men resultatet blev detsamma...  Antingen hade jag utan vetskap tappat dem någonstans eller så hade jag helt enkelt råkat förlägga dem på jobbet. Jag slapp gå tillbaka till jobbet och leta, då jag förvånande nog hittade min tidigare utlånade extranyckel i väskan...

Med extranyckeln i handen kom jag in i porten och gick uppför trappan till min dörr, satte nyckeln i dörren och upptäckte att dörren redan var upplåst. Och än värre är att min nyckelknippa låg på hallbordet innanför dörren!  

Hur galen är jag om jag plötsligt minns saker som inte hänt??