Medan mamma var med moster på sjukan så passade jag Elias. Det ritades, skrattades och smågnabbades  i lägenheten. När benen blev för fulla av spring så blev det en cykeltur till lekparken. Elias i cykelstolen och Josefin på egen cykel. I parken blev det till en början full fart åt samma håll, men när Elias ville klättra och Josefin ville gunga då urartade det och slutade med att Josefin blev på ett otroligt dåligt humör. Inget var kul enligt henne, det var kallt och tråkigt. Jag blev beskylld för att bara titta på Elias och struntade i henne. Dessutom ansåg hon att jag bara gjorde det Elias ville och struntade i allt som hon ville göra...

Josefin är världens härligaste lilltjej när hon sätter den sidan till, men hon kan även vara ett litet sattyg som jag ibland känner stor lust att strypa. Hennes envishet och oförmåga att vilja lyssna eller i alla fall att vägra lyda, gör mig på dåligt humör. Det slutar alltid med att jag vräker ur mig:

- Varför ska jag göra som du vill när du inte vill göra som jag vill?

Hursomhelst så han vi vara ett tag i parken innan mamma ringde och sa att hon var på väg. Då kom nästa problem! Ingen av barnen ville cykla utan båda ville åka i barnstolen på min cykel. Det tog kanske närmare tio minuters gnäll innan vi kunde lämna parken och då var det med Josefin på min cykel. Elias hade liksom jag tröttnat på Josefins gnäll och med en suck sa han: - Okej Josefin… jag cyklar väll på din cykel då… 

Belöningen blev en stor kram från Josefins sida och belöningen för oss var att vi slapp Josefins klagande, suckar och sprutande tårar.

Dagen slutade i alla fall nere i hamnen där vi hittade änder att mata och även en skock med måsar som snodde allt de kom åt. Sprattelgubben och lillråttan hade i alla fall kul och åter ekade skratten över Norrtälje. Efter ett besök på McDonald där trollen lekte hur snällt som helst så somnade Josefin ganska tidigt i hennes mått mätt.

Har ännu inte hört något om lägenheten. Å andra sidan har jag inte riktigt tid denna vecka att tänka på hur det går. Jag har nämligen ”mosters lillråtta” på besök och då finns inte ens tid att kolla mailen J Enligt Ebba, vars dotter haft en likadan lägenhet så kommer jag att bli förvånad över rymligheten… Hoppas än mer att lyan blir min. Nu FÅR inga murar hoppa upp och jag blir lägenhetslös.

  

Vi vaknade sent och medan vi käkade frukost så dök Ebba upp. Hon hade en stund över och damp in på snabbkaffe. Efter Ebbas besök hoppade vi i kläderna och for på cykel ner till Societetsparken och lekplatsen. Efter ett tag så ringde mamma och meddelade att hon och Elias var på G. Efter en stunds lek i parken där skratten ekade högt från två vilda ungar så cyklade vi vidare till badhuset. Josefin cyklade och jag hade Elias på pakethållaren ( i ”hans” stol).  Även jag var modig nog att hamna i det våta, men vattnet får fortfarande mina ögon att svida. En stund efter avtalad tid dök Matte upp, till Elias stora glädje. Och ännu kuligare tyckte småttingarna att det var att käka klubbor som färgade tungan svart.  

Helt slut efter dagen somnade Josefin snabbt och även jag var mer än färdig!   

Jag rymmer! Har tröttnat på skiten så nu lämnar jag allt och sticker!

Så allvarligt är det inte men den första augusti ska jag vara ute från lyan eftersom den då ska vara redo att hyras ut till någon annan. Eftersom jag inte är studerande så har jag ingen rätt att bo kvar i min studentbostad. Kanske lika bra det eftersom jag stundtals känner mig så gammal i jämförelse med mina grannar som vägrar visa hänsyn för oss "äldre" och festar mitt i nätterna, snor tvättider och kör rally utanför på vägen. Dessutom tvingas jag hela tiden ge mig ut på jakt efter den satans trädgårds bänken som "alla" bara flyttar ifrån sin rätta plats, om jag får för mig att njuta av solen på gräsmattan.

   

Detta med bostad har varit vårens största problem eftersom jag inte vetat om det blir tält, husvagn eller en campingstuga som jag kommer att hamna i.

Fick av Hanna en lista med alla hyresvärdar i Roslagen och jag gav löftet att ringa runt och leta boende, ett löfte som jag inte höll eftersom telefonen fick slut på pengar.

Karin var med mig ner till RB (Roslagsbostäder) i förra veckan. Jag har ett bra tag tyckt, att eftersom jag varit inskriven hos dem i över 6 år så borde det vara min tur snart att vara först i kön på en bostad.

Hittade när jag var inne på deras sida en 1:a som jag kastade in en intresseanmälan för och som jag förra veckan ville veta hur jag låg till på den. Till min stora förvåning visade det sig att det bara var två intresserade före mig på listan för den lilla lyan som ligger i Vigelsjö.

Jag låg på en gul bronsplats, vilket var högre än jag trodde jag skulle vara. Förmedlaren skulle kolla med de före mig i kön om deras intresse  och jag blev ombedd att återkomma den 2 juni, då hon även ville kolla min kredit.

Så när jag var hemma hos mamma ringde jag och fick det glada beskedet att nr 1 inte var intressanta för RB (fråga mig icke varför) och att nr 2 hade tackat nej… 

Jag studsade fram den dagen kan jag garantera.  

 

Fortfarande väntar jag på att muren ska fara upp och rasera mina planer och drömmar. Den sabla muren har en tendens att dyka upp när jag är som gladast och när livet flyter fram. Det är som om jag inte förtjänar att vara glad och eftersom det alltid verkar hända så vågar jag inte riktigt ta ut glädjen i förskott. Men om allt går som jag hoppas, önskar och vill så kommer jag i mitten av juli att hamna i Vigelsjö.

I en 1:a på andra våningen med balkong…  Och det bästa är att den kommer att vara MIN!!! Jag behöver inte planera vad som kommer att  hända framöver, behöver inte ge upp den för att det finns andra som behöver den bättre än mig, eller studerande som har större rätt till lägenheten än vad jag har. Det kommer att vara min lilla lya och jag kommer att kunna bestämma (till stora delar i alla fall) själv, hur jag vill ha det.  

 

Vågar fortfarande inte hoppas att det blir så, men samtidigt kan jag inte låta bli att planera. Eftersom mycket i min lya är hyrmöbler så försöker jag räkna ut vad jag behöver införskaffa för att få det att bli ett hem. (Bilden nedan visar vad jag kommit på hittills). Försöker även att finna ut hur tusan jag ska få bort fläckarna från min hyrsoffa, så jag kan återlämna den i samma skick som jag fick den för två år sedan. Det är mer än två år sedan som jag flyttade in inser jag nu. Jag flyttade in i lyan i maj 2007… Hick vad tiden går!!

  

Nästa vecka ska RB ringa och då får jag verkligen det slutliga beskedet om lägenheten är min eller om muren dykt upp och det är något som inte stämmer för att jag ska få den.

Men närmast så är det att gå husesyn. Även om det är klart att jag SKA ha den så kan det vara bra att kolla hur det ser ut, hur väggarna är och om jag tillåts (med brödernas hjälp) att sätta upp nya tapeter. Kunna mäta fönstren och kolla bara kolla runt och hjärnplanera möbleringen! Ska bli så vidrigt spännande!!! 

 

Håller även på att försöka anlita vänner som flytthjälp och självklart kommer mina vänner att bli de första som får veta vad som händer och sker. Hittills har jag lyckats haffa två  vänner i farten, men om jag lägger huvudet på sned och ler sött så kanske jag även kan hitta någon som ställer upp med en släpvagn, så vi slipper gå med kartonger och möbler.

Tänkte som ”tack -för –hjälpen” bjuda på paj och sallad i den nya lyan när släpvagnen är tömd. Sitta på golvet i vardagsrummet, med papperstallrikar och bara trivas i sällskapet…

Men det är bara i planeringsstadiet ännu, så det kan ju ändras (som allt annat).

 Flytt hjälp önskas med andra ord, så finns lusten att ställa upp och få paj som betalning, skrik till!    

                                     ***************************** 

Liten snabbskiss för vad jag behöver OM lyan blir min!!     

 

Katt kanske inte är det viktigaste, men det är nästan det som jag saknar mest med att bo i en student lya. Att inte få ha djur i lägenheten... Finns det något härligare än en spinnande kisse på huvudkudden??  

Håll tummarna för att jag slipper hamna i tält!!

Tycker att jag vaknar på måndagen, ”poff” så är det fredag och åter undrar jag förvirrat vart veckan tagit vägen och vad jag gjort för att tiden ska gå.

Det underliga är att jag ”typ” inte gör något under veckorna och ändå så flyger timmarna fram. Jag leker med hemsidan, kollar runt på ”FB” och försöker ta mig utanför porten i alla fall en gång per dag. I början av veckan var det i alla fall fint väder, så då hamnade jag på gräsmattan, med en bok i högsta hugg. Men de senaste dagarna har solen varit försvunnen och lyan tillräckligt kall för att jag ska fundera på att plocka fram vinterkläderna igen.

 

Denna vecka har jag dock tagit ledigt en del från datorn och lägenheten, i alla fall mer än jag brukar göra J. Mamma fyllde år den 2 juni, så jag hoppade in i en taxi tillsammans med moster för att hamna ute i grönskan på Väddö och firade den lilla pensionären. Födelsedagspresent har jag aldrig med mig utan tycker att mitt sällskap är en trevlig överraskning i sig (jag var ironisk nu, om någon inte förstod det! Hehehe).

Den tredje gjorde jag Norrtälje osäker genom att köra moster i rullstol då hon fick för sig att handla.
Jag har verkligen inget körkort för det fordonet och troligen så märks det ganska tydligt då jag vägrar visa hänsyn inför andra och inte riktigt känner var rullstolen slutar. Det sista har medfört att min mosters tår  värker en del efter varje rullstolstur då jag har en tendens att rulla in henne i väggar och annat som jag tror att jag kan ta mig förbi, men som moster med ett högt ”AJ!!” förklarar att rullstolen varit för bred… igen.   

Kanske ska köpa ett cykelhorn som min passagerare kan tuta varnade med när vi kommer vinande runt hörnen inne i affärerna, eller varför inte en orange cykelflagga att sätta fast i rullstolen, så folk över hyllorna ser att en rullstol och en galen chaufför är på G och hinner gömma sig innan jag krockar med dem… 

  

Något att fundera på i alla fall, ska ta upp det med moster nästa gång jag luftar henne  :D  

Min systerson som i mitt tycke bara för ett par sekunder sedan var en liten fotbollstokig unge täckt med lera från topp till tå blev i går en 18 årig fotbollstokig student… täckt med lera (och öl) från topp till tå. Det är första festen som jag är på där huvudpersonen samt två av dennes gäster tvingas duscha innan de kan delta i festandet. Mössan har sett sina bästa dagar och kommer nog aldrig att bli sig lik igen :)

I går morse blev det full fart ner till Stockholm för att leverera en ”Rut-Aina tårta” till syrran och för att skriva plakatet därefter blev det ännu högre hastighet ut till Kista gymnasium där Joels sista minuterar som gymnasieelev skulle firas med sång, champagne och glada leenden. Även trummor närvarade och ett glitter- fyrverkerier som gjorde att delar av släkten knatade hem med glitterkonfetti i håret, mycket vackert.

Medan Joel åkte lastbil ett par varv runt innestan så kidnappade jag och mamma lilltjejen Josefin, för att Jessika och Per skulle kunna fixa festen i fred utan en lillråtta som rusar runt och vill ha uppmärksamhet. Jag och mamma åkte med Josefin till Ikea där jag äntligen fick tag på nya lampor till fönstret samt ett par svarta tallrikar.

 

Trots torsdagens regnoväder som gjorde alla nervösa så var fredagen vacker med en enorm sol på himlen, inte ett moln fanns i sikte, så grillningen av kycklingspett blev av hemma i trädgården.

Kvällen blev mer än lyckad och jag hade kanontrevligt.

Min syster måste vara den bästa smörgåstårta makaren i Sverige, för de är inte bara otroligt vackra utan även farligt god och jag tiggde mig till en bit som färdkost.  

 

Med underbar mat, mycket trevligt sällskap och en läskande vinbål så är detta ytterligare ett student firande som jag kommer att minnas med glädje.

 

Tack alla medverkande för en kanontrevlig dag!  

 

Vårruset är alltså en liten tävling där närmare 6000 tjejer springer (eller går) 5 km.

Det är inga problem i vanliga fall…  Men jag skadade ryggen i går (smärtan strålar ner i vänster ben) och det gör det hela lite jobbigare eftersom jag inte ens kan gå över ett slätt golv utan att pipa av smärta.

Men eftersom jag ställt in mig på ”ruset” och gjort denna tävling till en tradition, så är jag envis nog att vägra lyssna på min kropp, när den skriker: ”AJ”

STOD i 40 minuter och väntade på en kompis som aldrig dök upp. Åkte buss i 50 minuter och vartenda litet gupp kändes i ryggen. Klev av fel (självklart! Varför ska det gå bra för mig för?) Gick/haltade i 30 minuter innan jag på knagglig engelska frågade efter vägen och blev lotsad till rätt plats. Kom fram till träffpunkten 10 minuter innan starten gick, fick en snabb kram av de tre jag kände, innan de försvann i väg till uppvärmningen och lämnade mig ensam med en hög väskor att passa och eftersom de innehöll allt från körkort till bankkort så lovade jag att inte släppa väskorna med blicken… 

Mina kära vänner hann inte mer än i väg innan det började regna.

Det var fint väder när jag lämnade Norrtälje, så hade jag regnkläder med mig?

Dessutom började det att blåsa… Huttrandes i blåsten, smärta i ryggen och sittandes på ett liggunderlag medan regn föll träffades jag plötsligt av ett uppfällt paraply som vinden hittat.

 

24 minuter in i tävlingen dök de första i min grupp upp. De tittade på varandra och sa: ”Det regnar, vi försöker hitta tak över huvudet, för vi kan inte sitta i regnet” (mutter, mutter från den dyngsura Maxe som fortsatte att stirra på väskhögen).

Hade en sådan värk att jag mådde illa och kunde således bara få i mig två små brödbitar av matsäcken som vi fått, trots att magen kurrade något otroligt.

Efter mycket om och men så var tävlandet över och jag skulle hem.

Första bussen som kom efter ca 10 minuters väntan var överfull och ville inte ens släppa på oss väntande stackare, men en extrabuss skulle komma lovades det och jag fortsatte min väntan. Inte en bänk fanns att sitta på och jag kunde inte ens stödja på mitt vänstra ben pga smärtan.

Minuterna gick och efter 30 minuter kom en ordinarie buss som även den var proppfull, men vi fick i alla fall komma på. Eller rättare sagt alla klev på utom jag som (just då) hellre skulle begå självmord än att stå på en buss i 50 minuter med värk i ryggen och vänster ben. Så jag hoppade på tunnelbanan åkte till Tekniska och fick en bra sittplats. Hade en sån värk på hemvägen att tårarna sprutade av smärtan och 23.30 var jag äntligen hemma.

 

Nästa gång någon frågar om jag vill vara med ska jag först och främst lyssna på min egen kropp. Om jag har minsta smärta någonstans, så kommer jag stoppa fingrarna i öronen och vägra lyssna till alla böner om att jag ska med.

 

Det var länge sedan som jag mådde så dåligt som jag gör just nu. Både psykiskt och fysiskt är jag ett vrak och jag önskar verkligen att jag inte var så förbenat envis samt vägrar att bryta mina löften… 

 Det var i allafall kul att träffa Jessica och Annelie igen och hade det inte varit för dem så hade garanterat hela dagen varit förstörd.  

Nu ska Maxe sova!!!         

Mitt bredband ligger nere och comvic verkar inte heller funka... 

Hur kul är det på en skala?

Jag är totalt isolerad från omvärlden eftersom jag inte ens kan röra mig pga  ryggvärk och i kväll ska jag gå (eller blir det krypa?) Vårruset. 

Min värld är inte speciell ljus i dag om man säger så.

Det sa "pang" i ryggen och varje steg smärtar- Kan inte ens sitta i soffan utan att stöna av smärta. I morgon ska jag till Stockholm för vårruset... Jag kommer att kravla runt spåret. Hoppas att ryggen går över, för jag vill verkligen vara med på ruset.