*************

Streck ut dina armar och hoppa

Blunda och be om nåd.

Kanske en känsla av frihet

Når in i din mörkaste vrå.

Hoppa och be för livet

Att slutet skall komma snabbt

Att smärtan i bröstet skall släppa

Det onda försvinna raskt

Kanske det kommer en tanke

En dröm om förlorat liv

Men ingen lever för alltid

Inte ens i ens fantasi.

Där drömmarna tillhörde barnet

Du lever i verkighet

Inget i världen är givet

Ej heller drömmen om evig frid

   ****************

Nu ska jag skriva av mig och bli kvitt alla negativiteter och bli på bättre humör. Efter detta inlägg ska jag åter se ljust på tillvaron, ta livet med en klackspark och bli en gladare tjej som utåt går med ett leende på läpparna, men vars inre är som vanligt. Ingen vill umgås med en negativ människa som bara ser livet i svart/vitt och som inte tänker på någon annan än sig själv (tänker jag någonsin på mig själv, eller sätter jag andra människor främst? ).

Eftersom jag är den jag är så ska jag förvandlas till den som alla önskar att jag vore. Jag ska bli ärlig, jag ska bli uppriktig och jag ska gå runt med ett leende… Även falska leenden lockar fler människor än citronhumör. 

Om ingen märker det så kan jag berätta att jag är på riktigt pissigt humör för dagen.

Att skriva blogg när jag mår dåligt är aldrig bra, eftersom det blir så mycket skrivet som jag ångrar. Jag mår dåligt och de som står mig nära får ta skiten. Ganska ofta är det inte dessa jag är irriterad på, (eller så är de inte fullt så skyldiga till det jag anklagar dom för), men de är närmast och det är lättast att skylla på de. Jag är just nu skitförbannad på min yngsta bror, dessvärre så vägrar den lilla pajasen att svara när jag ringer och min ilska går ut över stackare i min närhet som inte har en aning om vad som hänt.

Jag har tagit på mig för mycket och mitt samvete sitter som en cementklump runt mina fötter som tillsammans med resterna av Helena är placerad i Norrtälje ån och jag har för stunden näsborrarna över vattenytan. Jag trodde jag skulle klara  det, men i själva verket har jag misslyckats grovt och även om andra kanske inte håller med, så känner jag själv att jag bara är ett enormt misslyckande som inte kan ett förbaskat skit.

Jag vill kunna allt, jag vill klara allt och jag vill ställa upp till 100% … men jag orkar inte. Mitt psyke kan inte klara av alla dessa ”måsten” och saker som normala människor kan och orkar.

Alla i min omgivning är lyckliga och glada, själv känner jag mig som en dålig förlorare som förlorat allt.

Varför överhuvudtaget försöka? Jag kämpar och kämpar men kommer aldrig framåt och i slutändan är det inte bara jag som mår dåligt utan jag har även fått alla jag känner att må dåligt.

Det är inte mitt ansvar att ta hand om min bror, men jag vet hur han mår och mitt samvete säger att jag ska hjälpa honom. Mår han bättre så mår jag bättre. Men han är vuxen och måste ansvara för sina egna handlingar.

Är bara så vidrigt trött på allt och alla just nu.  

Nanna var uppe och lunchade hos mig i dag. Mitt i allt mitt dåliga samvete kom Nanna som en räddande ängel. Jag fick någon som hade tillräckliga med egna problem att jag för en gångs skull slapp tänka på mig själv, älta mina misstag utan fick fokusera på henne.

Hon berättade att Dennis och Ull varit och fikat hos henne och haft jätte trevligt och en vanlig dag hade jag tyckta att det var kanon att de efter alla om och men äntligen träffades över en fika, men eftersom jag har en botten dag och tycker synd om mig själv så är jag inte det minsta glad utan snarare irriterad att jag blev bortglömd.

Varför frågade de inte om jag vill följa med till Nanna? Varför bjöd inte Nanna in mig på fika tillsammans med ”gänget”? Varför träffas vi inte längre på stan? Varför…

Å andra sidan kan jag förstå att folk inte längre vill umgås med mig när jag stundtals inte ens själv vill umgås med mig. :)

Nu ska Helena gå och lägga sig så hon vaknar utvilad och på bättre humör i morgon.

Med bara två dagar kvar på praktiken försöker jag ignorera min förkylning. I huvudet övar ett trumslagargäng på julsånger, fryser som en nakensäl i ishavet och i halsen sitter närmare en meter taggtråd.

Tre dagar har jag nu varit på praktiken och ärligt talat så finner jag det intressantare att studera regndropparna på fönsterrutan än att vara på praktiken.

Att konvertera böcker krävs det inget speciellt högt IQ att klara av så det har varit många stunder att fundera på.

Har även hittat en och annan bok som jag kan tänka mig att läsa.  

Har inte skickat ett enda julkort i år. Korten finns oskrivna på skrivbordet, men dagarna sprang iväg och när jag idag skulle köpa frimärken så fanns inte pengarna på kontot… Har även ett par klappar kvar att köpa och jag börjar känna mig stressad.

Är det för sent att boka finlandskryssning så jag slipper juleländet??

sömnbrist och tjejsnack = otroliga skrattattacker.

Är dödstrött efter dagen som varit och bara tre timmars sömn i natt. Handlade med moster idag och ordnade sedan till en gryta som gästen tyckte var helt ok.  Nu värker min skalle av skrattvärk så sängläge väntar mig. 

Hur många idioter krävs det för att föra över låtar till en mobiltelefon?? En mycket bra fråga som ni inte kommer att få svaret på här. Men om man slår samman två ( i vissa fall) smarta tjejer och sätter till lite ”Jäkla anamma” , så funkar det på mindre än 5 timmar :)  

Men då är middagen inräknad och lite skitsnack på det. Dessutom var bruksanvisningen inte i det lättaste laget och eftersom vi inte är killar så vill vi i alla fall försöka följa den till punkt och pricka.  

Kvällen var trevlig, maten underbar och den udda ”underhållningen” gjorde nog att vissa gråa hårstrån blev synliga på bådas skallar.

Tystnaden blev för tyst, så jag gav upp väntan på ett fungerande nummer och skaffade därför ett nytt.

Har den senaste timmen försökt skicka mitt nya nummer till alla mina vänner, bekanta, släktingar och familjemedlemmar. Vissa har jag säkert skickat det till flera gånger, andra väntar fortfarande och känner sig bortglömda. Känner du dig försummad och önskar mitt nya telefonnummer, så skicka en liten hälsning på mailen, FB eller i bloggen, så ordnar jag saken direkt.

Köpte saffran och planen var att baka saffransbullar, men just nu är inte inspirationen hos mig, så jag tror att jag hoppar det till morgondagen.

Blir väll åter ett par timmar  på "kap1" igen som vanligt.

Har upptäckt det positiva att vara mobilfri. Inga oönskade telefonsamtal när jag sover och glömt stänga av telefonen.

Slipper bekymra mig över samtal på bussen som jag kanske missar pg a mp3:n i öronen.

Men framförallt så njuter jag av lugnet och vetskapen om att jag slipper svara i telefonen om det ringer. Å andra sidan studsar jag närmare metern när det utan förvarning ringer på dörrens ringklocka. Utan min telefon så kan folk inte ringa och förvarna att de kommer att droppa förbi och på det sättet  förhindra att mitt hjärta av skräck hamnar i halsgropen.

Det sorgliga är att jag utan telefon inte har en aning om vad som händer och sker. Hur går det med allt Karin? Hur var lucia, hur går det med ”G”, hur går det med praktiken och alla häxor, lunch nästa vecka?? Jag är ledig på måndag och tisdag kom förbi och ta en fika om du känner för det.

Ulrika! Om jag hade mobilen skulle jag messat dig, å andra sidan har jag sagt till dig ett par gånger så jag hoppades slippa säga till flera gånger.

Norrtälje ligger inte så långt bort att du inte åker förbi med jämna mellanrum. Du lånade filmerna av mig innan jag han se dom själv och nu saknar jag dom!!! Lägg de i min brevlåda, tillsammans med böckerna du lånat eller som jag i själva verket kanske tvingade på dig. Undrar vad jag gjort denna gång mot dig, eftersom jag inte får tillbaka mina prylar. Förra gången var jag skyldig dig pengar som jag totalt glömt bort att jag var skyldig och ingen som påminde mig om den skulden… Se vad som hände då.

Så snälla!!!

Nu ska jag krypa ner under en härlig filt, tända lite ljus och försöka komma vidare med novellen.   

Tog ett bloss ute och hittade mellan trädgrenarna en otroligt starkt lysande måne. Tittade på månen och insåg efter ett kort tag att något var fel. Den lös för starkt… och satt på en pinne.

Om man står och beundrar en gatlykta och tycker den är vacker, då är det något som är fel.   =)

Min galenskap startade redan i går morse när jag efter en mycket sömlös natt (grannarna hade fest) inte var speciellt pigg vid halvsju snåret när  klockan ringde. Dessutom levde jag i tron att det var fredagen den 13:e. Inte bara en otursdag utan även att det var lucia.  Jag råkar vara en person som älskar lucia och varje luciamorgon börjar med en stor koppkaffe, ett gäng pepparkakor och ett par gyllengula lussebullar, på en bricka framför teven där en grupp vitklädda människor sjunger vackra svenska julsånger och sprider lite ljus i vintermörkret.

Så när klockan var sju satt jag nyduschad framför teven och väntade på lucia. För en gångsskull var jag i tid, rejält i tid. Jag var ett dygn för tidig framför teven.

Det ska vara jag till att göra något sådant.  =)

I morse var jag åter uppe med tuppen och luciafikat var åter framdukat på bordet.

För många år sedan visades luciafirandet från någon kyrka. En enorm sal och massor av tärnor. Såååå otroligt vackert och juligt.

Sedan försvann firandet i kyrkan och för något år sedan visades lucia från en gård i dalarna. Det var hästslädar, massor av snö och tända facklor.

Vackert stämningsfullt och så svenskt.  

I år var det från någon nedlagd fabrikslokal i södra Sverige. Där det förutom många engelska julsånger, pratades med luciatåget och följe med de runt på olika ”spelningar”. För mig var gav denna luciamorgon mer känslan av dokumentärfilm än av en svensk tradition. För mig totalt ointressant mellansnack och jag hade svårt att hålla ögonen öppna av ointresse. Nästa år kommer jag att placera mig i Norrtälje kyrka eller i någon annan sal där det är riktigt luciafirande med traditionella svenska sånger.