Söndagskväll och jag funderar.
Fick frågan på Fb om jag lägger upp mina bilder någon annanstans än bara Facebook.
Jag tar mycket bilder och förutom att jag skickar ut en liten del på fb, Instagram och bloggen, så hamnar det mesta i olika mappar på datorn och där blir de liggande.

Har i flera år funderat på att göra fotokalender med mina bilder och ge bort i julklapp till vänner och familj. Anledningen till att jag ännu inte gjort det är oro, rädsla och feghet och självklart den erfarenheten från misslyckanden som satt väldigt djupa ärr i mig. Tron på att det jag gör duger har grusade för många gånger för att jag ska våga...
Flätade en gång för inte allt för många år sedan. en oval entrématta av lakansväv. Slet med dem i veckor och när jag var klar gav jag bort den. Mottagaren bedyrade att den var jättefin, att den passade perfekt i hallen och var så glad över att jag gett den. Mattan låg på golvet under hela mitt besök och sedan har jag inte sett den. Inramade tavlor där jag lagt ner min själ på att måla och som aldrig hamnar på väggen. Målade en serie med små björnar i gips och som jag satte magnet på. Färg, lack, tid och energi... Jag älskade dem och om jag viste att de skulle hamna i någon låda i ett skrymslen efter att ha suttit på kylen i mindre än en vecka, så hade jag behållit dem själv.

Så ska eller inte ska är frågan just nu. Ska jag trycka upp almanacka med mina bilder och ge i julklapp? Det är ganska många almanackor och det är en del pengar för mig. Och även om jag själv älskar mina bilder och många säger att de är bra så finns oron att de kommer beundra kalendern med hjärtlig min, tacka för gåvan med överdriven glädje för att sedan redan på juldagen lämna den i papperssamlingen och hoppas att jag inget ska märka.

Kanske är jag lite känslig och jag kan förstå att alla inte har min smak, men att tro att sanningen gör mindre ont än en lögn är såååå fel.
Att se saker som jag gjort för många år sedan i ett skåp är kul och även jobbigt. Jag ser felen och allt jag kunnat göra bättre. Annan lack som klarar väder/vind bättre. Färg som inte flagnar och glas som med min erfarenhet, numera skulle klara av att köras i diskmaskinen.
Ska fundera på om jag vågar trycka upp ett par julklappar eller om jag ska göra en enda att ha på mitt egna kylskåp.

Suck!!

Träff m många syskon blev det i dag och
lunch på restaurang "Ett glas". Nästa gång ska jag ta en korv i korvkiosken utanför ingången INNAN jag går in på glaset och beställer. Närmare 50 minuter från beställning till maten kom på bordet och då var jag vrålhungrig!!
Visst, vi var 9 Pers i sällskapet, men lite i längsta laget för att få in maten.

Valde stekt strömming m potatispuré och snablar vad gott det var.
Fattar inte varför jag inte äter det oftare. Tyvärr så kastade jag i mig maten, som jag ofta gör när jag är hungrig och fick således i mig mer mat än jag borde fått i normala fall.

När minnet är kort och hjärnan blir totalt blank gällande självklara saker, då känner man sig som en IQ-befriad mumsmums!!!

Det finns två saker jag hatar att göra!
Det ena är att tjata och det andra är att ringa okända. Och i dag har jag gjort både. Ringt ett motigt samtal samt gett tjatmoster ett ansikte. :-)

Lever för stunden extremt fattigt, men den riktiga paniken över en diet bestående av blodpudding eller gröt har inte riktigt infunnit sig ännu. Eftersom jag vet att jag har pengar att kräva in, som möjliggör att det kommer funka även denna månad och att jag kanske kan unna mig lunch i morgon med familjen på restaurang.
En av restaurangens billigaste rätter i priset, räcker till ca 5 vanliga luncher för mig, så med min ekonomi är det ett tufft beslut jag har att fatta. Att äta för så mycket pengar när det finns annat och viktigare saker som jag skulle behöva, är något jag drar mig för.
Men jag vet som sagt att jag har pengar men problemet är att få dessa pengar...

Blivit lovad pengar men det har spruckit då personen inte haft pengar på sig och sedan dess har personen varit oanträffbar. Mina mess har ignorerats och jag drar mig in i det längsta för att ringa. Efter ett par dagars vånda över att ändå, trots ett par tjatande mess, tvingas ringa och fortsätta tjata via telefon på pengar som jag vill, behöver och måste ha, så tog jag mig i kragen och slog numret .

Väl förberedd på vad jag skulle säga, vad jag ville ha och all annan fakta såsom mitt telefonnummer om personen ville swisha och även mitt konto om denne i stället ville sätta in på mitt konto.
Jag var inställd på att nu skulle jag ha mina pengar!!

Personen svarar med sitt namn och jag svarar:"Ja, hej det här är..."och här blir det svart i min skalle! Jag glömmer plötsligt bort vad jag heter.

Mycket har jag glömt, men i kväll var första gången mitt namn försvann.
Det enda jag får fram efter ett par" hallå" från personen är:" ähum... Jag vill ha pengar..."

Snacka jag mådde som en krossad tomat när samtalet tillslut var över, personen listat ut vem jag var och jag blev lovad pengar i morgon.
Nu sitter jag här blossande röd, lovar dyrt och heligt att aldrig ringa ett enda samtal igen och skäms över mig själv och min otroliga telefonfobi.

Sommaren är över, semestrarna slut och stan ligger öde! Norrtälje är en stad som blommar upp under sommaren och som är död resten av året. På sommaren "flyr" jag som bofast orten och undviker att ta mig ner på stan om det inte är typ kris.
Likt en myrstack myllrar det av turister, sommargäster och idioter på gatorna och man cyklar i sicksack och hänger på plingar för att kanske komma förbi och fram till målet. Det trängs och buffas i affärerna och lååååånga köer vid glasskioskerna. Överallt finns de!
Men såfort sommaren är slut så tar lugnet och ödsligheten över. Serveringarna plockas in, glassbaren stänger och affärernas öppettider minskar.
Från att ha trängts på gatorna till att typ vara den enda levande i stan efter kl 17.

Norrtälje =Tystnaden, ensamhetens och ödslighetens lilla stad.

Min syster tillbringade en söndag uppe i Norrtälje. Hon kom lite tidigare och planerade att strosa runt och kika i butiker innan vi skulle mötas.
Jag sa inget men funderade på vad hon skulle hitta som var öppet en tidig söndag och mycket riktigt så var det ont om de affärerna eller snarare INGET är öppet i stadskärnan innan kl 10 -11 en söndag.

För många vintrar sedan var jag och en kompis på bio. Av oro att inte få några platser i salongen så bokade vi i förväg, det här var på den tiden när man bara kunde knata in och köpa biljett på bion.
Vår oro visade sig vara obefogad, då vi två visade sig bli de enda i salongen... En hel bio bara för oss, vi kunde prata och prasslar hur mycket vi ville utan klagomål och även lista ut vilken plats som var den bästa genom att hoppa runt mellan raderna och stolarna :-)

När vi kom ut hade mörkret sänkt sig och snön låg på marken. Alla affärer igenbomade för dagen, alla fönster svarta och vi var de enda som var ute. Att vända sig om och bara se två par fotspår i en stad som vanligen har liv och slask var... Obeskrivlig!
Någon som sett "28 dagar senare"?
Den känslan dyker upp när jag vandrar genom Norrtälje när sommaren är slut.
Känslan att vara den enda levande i världen...

Som yngre var den första onsdagen i oktober, årets höjdpunkt. Det innebar alltid en hög av nya videofilmer, ett kilo godis och
Massor av karuseller.
Numera förknippar jag "Norrtälje marknaden" med soppåsar, 12 par sockor, mängder av stånd där allt är typ samma som grannståndet och för mycket folk som trängs, bufflar och kör över fötterna m sina permobiler.
För att inte snacka om alla små jyckar som med olyckliga ögon dras med in i folkmassan och snubblas över.
Småbarn som rusar runt i jakten på roligaste leksaken som troligen kommer gå sönder innan den hittat in i barnets rum och föräldrar som tålmodigt upprepar sina "nej" på det ständiga tjatet och håller hårt i barnvagnarna...
Om jag ogillar förmiddagarna på marknadsdagen så är dessa ändå att föredra eftersom det blir värre när skolorna slutat och ungdomarna väller in på marknadsområdet och tar över tivoliområdet som under förmiddagen i stortsett ligger öde och attraktionerna står stilla.
Fast jag inte längre är frälst i det årliga kaoset så lockar de billiga strumporna mig att gå dit och även rullarna med svarta soppåsar har en dragningskraft... Den meningen fick mig just att förvandlas till tant Agda 80 år :-)

Med solbrillor på näsan och öronsnäckor långt intryckta i öronen och musik på hög volym, så lufsade jag genom området, köpte det jag planerade och hälsade på de jag kände.
Knäppte lite kort och snubblade över rullatorer och rös över sockret i munkarna.
Har nu strumpor så det räcker ytterligare ett år och även soppåsar så det räcker och blir över.

Årets marknadsfluga verkar vara dessa mössor.
Funderade på att köpa en, men med min tur skulle jag fastna i närmaste dörr och strypas, så jag avstod...

När jag ändå lyckades komma ut bland folk så blev det en runda runt stan med kameran lyft och avtryckarfingret på knappen :-)

Med klarblå himmel, starka vindar och alla ortens invånare på marknad så låg stan ganska öde.

I morgon är Kanelbullensdag och närmare 50 stycken ligger nu packade i påsar på min bänk, för vidare transport till annat boende :-)
Denna gång blev bullarna bättre än förra gången. Både vackrare till utseendet, mer smakrika och även saftigare så jag är ganska nöjd m dem.
Enda missen var 2:a jäsningen som gjorde att vissa bullar blev stora som dasslock :-)

Varma kanelbullar och iskall mjölk är en klassiker som fortfarande funkar... Om man gillar mjölk det vill säga.
Ett par klunkar funkade, resten hamnade i kaffet. :-)

För många år sedan upptäckte jag att ett av de få sätt som fungerar för mig, att få hjärnan att lugna ner sig och dämpa snurret som rör sig i hög hastighet dygnet runt, är dessa bilder.
Timme efter timme med blocket framför mig och små, små figurer i olika färger...

Älskar dessa bilder även om jag känner mig aningens onormal som ritar dessa :-)
I dag blev det sju timmars ridande och ett helt papper är fylld m färg.

Närbild på "mästerverket" :-)

När frysen är städad så syns den enorma matlådsbristen än mer men nu är den bristen nästan korrigerad. :-)
Hittade i fredags färdig potatisgratäng för 10 kr/påse och eftersom just den potatisgratängen är otroligt god, så tog jag maxantalet.
Det funkar ju perfekt till de flesta tillfällen och går även att "förvandla" till annat.

Dagens lunch blir många lådor att lägga i frysen och bägge rätterna är gjord med potatisgratäng.
Det första som åkte in i ugnen blev en skinkgratäng gjord m kokt skinka (vanlig billigt smörgåsskinka, hackad Purjolök, majskorn och röd paprika +s & p som varvades m potatisgratängen.
I den andra formen plockade jag bort majsen och lade i stället till broccoli.
Ett gott, snabbt och lätt sätt att göra en broccoligratäng :-)