Var ett tag sedan det var någon bild uppe, men vädret har varit tråkigt och växtligheten allt annat än färgglad. Väntar på vackrare tider helt enkelt :-)

I går började jag rensningen av frysen. Har fått ett gäng äpplen, som ska in i någon förvaring och det är fullt överallt, så expedition rensning har startat i lyan.
I går åkte en påse blåbär ut från frysen och blev en blåbärskaka, som jag självklart var tvungen att provsmaka innan den försvann till en annan frys ?.
Den blir ett bra fika på någon av juntorna i lokalen framöver.

I dag blev det en rejäl sovmorgon (utan en dubbel dos m sömnpiller) och när räkningarna var betalda så kommer nästa fråga... Hur tusan ska jag klara mig på det lilla som blev kvar???
Kollar frysen och möblerar om där, bara för att få en överblick över vad som finns och vad som kan omvandlas till andra rätter eller bara något ätbart. 60 stycken wienerkorvar är ganska många och de gömde sig längst in i varje låda. Förutom med bröd och med potatismos så borde de kunna ge en del andra lådor, både i form av någon sorts korvgryra och även stroganoff borde funka.
Hittade en del saker i frysen med andra ord och i dag har jag storhandlat. Blev en massa basvaror som går att kombinera med mitt frysta, så jag tror att jag kan undvika alltför många middagar bestående av havregrynsgröt...

Nu är räkningarna undanstökade och jag inser att kommande månad blir långt under existensminimum, ekonomiskt sett.
Tillbringat förmiddagen m rensning av frysen för att se vad där finns och vad som kan användas under kommande månad. Blir till att göra matlådor av rester och verkligen leka "Kajsa Varg".
Kommer att bli extremt tufft.
Eftersom jag inte heller har någon riktigt förvaringsplats för torrprodukter, så kan jag inte lagra storpack m pasta, ris och annat som alltid går åt utan det är små dyrare förpackningar som gäller.
Önskar verkligen att jag hade tillgång till ett skafferi och kunna köpa massa konserver och andra evighetsprodukter när det är billigt, men men...

För många år sedan hittade jag "kapitel1"  på nätet och blev smått beroende av den sidan.
kapitel 1 är en sida för författare och de som älskar attt skriva men ännu inte blivit publicerade. 
Man lägger upp egna noveller, romaner och dikter och låter folk läsa och kommentera texterna.
Med andra ord ett kul sätt att bli sedd och få veta vad man gör rätt/fel och hur ens texter duger... 

Jag var som mest aktiv där för ca 8 år sedan.
Jag lärde känna andra som gillade att skriva och fick vänner med gemensamma intressen.

Det var en kul tid och jag lärde mycket från det.

Men som sagt så var det 8 år sedan och jag hittade annat som fångade mitt intresse och skrivklådan lade sig.

Nu i kväll så hittade jag åter tillbaka till den sidan och eftersom jag lyckades komma in på sidan så började jag åter fundera på att börja skriva.  Det tog dock lite funderande, eller snarare en hel del funderande så kom jag i håg både användarnamnet och även mitt lösenord (kors i taket!) eftersom det var ett par år sedan som jag använde det.

Men nu är jag tillbaka där och det vore kul om jag åter blev "beroende" av att skriva  :)

Förutom skrivandet så lever jag fortfarande :)  
Jag var till läkaren i måndags och är sjukskriven ytterligare ett tag, så nu ska jag bara ta hand om mig.  

Denna vecka har det varit mycket för hjärnan. Dagar har "tappats bort", datum bytt platser och jag har varit mer förvirrad än vanligt. Känns som jag missat bokade möten och viktiga saker, kommer bara inte på vad jag missat och ännu har ingen ringt och efterlyst mig... Men det lär ju hända endera dagen :-)

Har tillbringat en hel sjukskrivning med det som kropp men framförallt knoppen begärt en längre tid. Stillhet, lugn, ensamhet och bara ta dagen som känslorna velat.
Lullat på utan krav och måsten.
I dag är första gången på evigheters evighet som jag kunnat moppar mitt golv utan att tugga smärtstillande och bita i hop käkarna av smärta. Med tanke på att det går in måååånga lägenheter i "min" butik som är bra mycket större än mina små lägenhetsgolv, så är jag aningens orolig hur det kommer gå att återvända till jobbet. Krävs lite mer av kroppen än bara lätt städning. Men jag är i allafall på G, kroppen börjar må bättre och att jag även tar promenader varje dag och "skakar" överkroppen för att räta ut musklerna och verkligen försöker att slappna av och inte gå med axlarna i ögonhöjd. Talar mig själv tillrätta när jag känner att jag åter börjar spänna mig och gå som en stelbent högaffel, men helt avslappnad är jag ytterst sällan och jag tror aldrig att jag kommer att komma dit.


I dag var bodelningen efter pappa och nu kanske jag kan släppa allt och bara vara. När alla lämnade lokalen efter mötet så kände jag mig tom.
Inte lättad, inte ledsen... Bara tom och jäkligt ensam.
Blev en promenad längstmed sjön efter att jag lämnat lokalen och bara låta tankarna vandra. Det blev en tyst promenad, hjärnan var som sagt väldigt tom och ihålig.

I morgon är det åter ett läkarbesök och...

Total utförsäljning på COOP och upp till 75% på vissa saker.
När jag dök upp var det väääääligt utplockat och dessutom var jag hungrig, så fynden blev som de blev. :-)
Någon middag lär jag knappast få ihop av detta, men kroppens rop på socker lär stillna under helgen.

Att starta nytt projekt, oberoende på vad, brukar innebära att jag förlorar tiden. Jag blir så inne i det jag gör att både tiden och omvärlden försvinner.
Hur väl förberedd jag än är, så missar jag viktiga saker och tider för jag är så inne i något...
Varje jobbmorgon är jag redo att gå till arbetet. Är färdigklädd och redo att smita ut genom dörren prick 06.30, men så 6.15 kommer jag på något som måste göras direkt, medan jag fortfarande har det i färskt minne och "poff" så har kvarten gått +många minuter extra och det blir gallop till jobbet.
I väntan på en film som ska börja så ställer jag mig med disken och när jag ändå är där så börjar jag städa vitvarorna och annat pyssel och när jag väl inser att jag glömt filmen så hamnar jag framför den lagom till eftertexterna... Typ.
Jag är alltid klar att lämna lyan i rätt tid, men något händer varje gång och jag är ALLTID sen.
Åker jag till Stockholm så tar jag (eller försöker ta) bussen som går timmen innan jag egentligen borde åka för att vara i tid, men ändå kommer jag sent och folk står och väntar på mig.

Att inse att jag fastnar i olika saker och glömmer tiden innebär att jag har svårt att påbörja något nytt projekt och därför ofta blir sittande på en stol och stirrar på klockan, i väntan på att den ska visa rätt tid så jag kan komma iväg och inte "försova" mig.
I dag börjar juntan igen efter sommaruppehållet och jag ska vara på plats kl 17.
Har städat lite under dagen och haft ett halvt öga på klockan. De senaste 2 timmarna har jag suttit och dels kollat klockan och dels kollat in högen m papper som mer än väl behöver sorteras och som snart kommer att rasa. Men oron att missa tiden gör att jag låter högen vara och i stället dricker kaffe och bara väntar. Om jag börjar m högen så tar jag strax fram dammtrasan och plötsligt sitter jag och sorterar böckerna efter färgen på bokryggarna och sedan har jag garanterat missat juntan...

Kom just på att jag inte ätit middag och om 30 minuter ska jag vara på plats...

Efter en dag som varit aningens förvirrad så rensar jag nu hjärnan totalt m en promenad. Ljummet i luften, klarblå himmel och oväntat lite folk ute.
En stund utan musik i öronen och bara stillhet. Dofta naturen, höra plasket från fiskar i vassen och se solblänket på sjön.

Funderar över livet och alla dess vägvalet som finns. Saker jag borde gjort, saker jag gjort och riktningar på vägar som ödet fört in mig på...

Vilse i verkligheten utan mål eller önskningar.

Lullar på utan att veta vart jag ska eller vad som väntar längre fram. Inga planer eller drömmar att sträva mot...
Mer eller mindre gett upp och bara stretar på i hop om att en dag kunna förverkliga alla de hemliga drömmar jag bär på, men som förblir drömmar.

Jag vill så mycket, men min väg bär inte framåt utan jag hamnar i rondell och efter flera varv utan avtagsvägar inser jag att det i själva verket är en vändplan jag snurrar på utan att finna annan väg bort än att återvända samma väg jag kom.

Vem är jag? Hur hamnade jag här? Finns det något förutom rädsla och bekvämlighet som håller mig tillbaka? Om jag fick ändra allt och starta om från början, vilken väg hade jag då valt?

Vissa datum kommer man alltid att minnas. Händelser som är omöjliga att glömma.

15 år har gått sedan tvillingtornen rasade och världen visade sig vara en mer hemsk plats än jag trodde.
Terrorist blev ett ord som användes dagligen och säkerhet blev något alla oroade sig för.

Vissa datum är för alltid väldigt nära i minnet. Man vet var man var, vad man gjorde och vilka som var närvarande...

Världen förändrades den 9 september 2001 och den kommer aldrig att bli den samma.