En dag som de flesta. Tvättstugan, lite småpyssel och balkongen...
Ca 23 grader i skuggan och klarblått, kunde haft det sämre :-)

Har ju i flera år funderat på tatuering.
Något litet på skuldran, som betyder något speciellt. Inte bara något ditritat av inpuls, som jag ångrar veckan efter. På skoj har jag funderat på mina streckgubbar med koppling till min gbp, men det har varit mest på skoj och även om det avslöjar mitt riktiga jag, så är de inte riktigt något jag vill ha på kroppen resten av livet.
I dag har tankarna klarnat och en dröm i natt gör att tatueringen känns alltmer redo att rista in. Första idéen vaknade i Skottland, och har med det landet att göra... Vad det blir tänker jag inte berätta, det får bilder avslöja så småningom :-)

Våren har slagit till ordentligt och gårdens mest fotade träd står i blom. En typ av körsbär, kan nog heta surkörsbär el något liknande. Vackert som sjutton är det i allafall och samlar humlor och bin i drivor.

Ca 20 grader på balkongen och där har jag tillbringat hela dagen. Kaffe i en mugg, bok i öronen och en virknål i handen. 50 små mormorsrutor är gjorda på nuvarande projekt som jag påbörjade i går, så det är en bit kvar :-)

I slutenden är planen att det blir en restgarnsfilt. Men nu är det bara en liten låda m lappar :-)

För det mesta när jag bloggar så försöker jag ha en plan. En någorlunda planering om vad jag ska skriva och hur. Lösa idéer på papper eller vissa stödord...
För det mesta blir det ändå bara goja, då jag inte orkar skriva allt som jag antecknat...

#blogg100

Om ett par dagar ska anmälan vara inne och som alltid är jag ute i sista minuten m anmälan. Mycket pga glömska och förträngning men även pga en skral ekonomi som jag hoppats skulle se bättre ut månaden efter...
Vilket den självklart inte gjort :-)

Planen är alltså att i dag skicka in anmälan för syster och mig, problemet är dock att min motivation till vårruset i år är lika med noll. Dels så har en förkylning bosatt sig i min kropp och var tjugonde meter stannar jag, nyser, hostar och snyter mig. Även min kondition är långt sämre än jag önskar och som sagt så är motivationen borta...
Frågan är om jag ska ställa upp och "springa" halvmilen eller ägna mig åt att sitta på gräset som åskådare och heja på systeryster.

Visst är det så, att jag ofta säger "Ja", av ren vana och innan jag hinner tänka efter vad jag verkligen vill.
Ofta är jag först att erbjuda min hjälp, ofta innan jag ens hunnit bli tillfrågad och ofta står jag ensam för ingen annan vill/orkar.

Att alltid vara med, att alltid ställa upp och att vara den självklara frivilliga är kul tills gränsen är nådd. När man börjar vara en alltför självklarhet och när man inte ens får ett tack då börjar man fundera om man ställer upp för att det är kul eller för att man "måste"...

Att få ett tack, gör mycket. Att få höra att det man gör uppskattas och att man gjort ett bra jobb, gör att man orkar köra på ett tag till.
.........

Energitjuvar är inget jag orkar med för stunden. Jag har nog med mitt och tänker hålla en låg profil ett tag framåt.
När mina önskemål ändå blir överkörda och folk struntar i mina känslor, så drar jag mig tillbaka och håller käften.
Jag tänker börja använda ordet "nej" oftare och jag tänker stå fast vid mina beslut...
Jag är trött på att min vilja och önskningar ignoreras och att folk vet att det tillslut går att få mig dit de vill. Jag är inte dem som tjatar, vilket gör att jag fortsätter att tro att löften ska hållas, när de egentligen glömdes så fort de blivit givna till mig.
Av ren princip så tänker jag bli fröken trotsig... Bara för att jag kan. :-)

I år är det ingen vanlig valborg för mig.
I vanliga fall är jag hemma på barndomsmark och hjälper till på Björkögården firande. Står vid bordet och säljer godis, kramar vänner, grillar korv, springer undan röken från brasan, fotograferar och ser fjärden färgas i solnedgång.

I år sitter jag ensam på balkongen hemma i Norrtälje, med en pläd över axlarna, en kaffe i handen och ser solen försvinna bakom träden.
Kungen firar 70 år och min pappa har varit död i en vecka.
Scouter, sång och stort firande vid slottet, själv har jag suttit i lyan och bara varit.
Funderat, sörjt och princip bara stirrat i väggen.

Älskar Valborg på Björkögården som alltid varit tradition. Först som publik i barndomen har jag stått vid brasan, frusit som en gnu, känt hettan från elden och sett fyrverkerier fyras av från bryggan och hört hur kören sjungit in våren.

De senaste åren har jag varit en av de frivilliga för att glädja besökarna genom att sälja godis, korv och Lottas hembakta fika och massor av kaffe för att hålla kylan på avstånd.
Jag har alltid plockat fram kameran och tagit bilder på elden, solnedgången och den vackra miljö som roslagen har att erbjuda. Det är inte förrän jag lämnade landet som jag verkligen insåg hur vackert jag bott och levt mitt liv.
Det är inte ofta jag är på Björkö-Arholma, men varje andetag njuter jag. Naturen, husen jag känner och närheten till vattnet.

Kan nu säga att jag saknar att inte vara en del av valborg men jag hoppas att jag nästa år åter kommer att vara på plats och le åt barnen, hoppa mig varm och njuta.

Fredagskväll och veckan börjar så smått att lägga sig.
Inspirationen är lika med noll i dag.
Trött i både kropp och själ, men en stund till ska jag försöka att vara vaken.
En sväng till lokalen för utlämning av nycklar och hämtning av ett litet omålat bord som ska bli allt annat än blekt...helgen är räddad :-)

I ett par veckor har jag levt i depressionens skugga. Antidepppiller för att hålla mitt psyke på banan och för att orka klara vardagen, lugnande för att inte nerverna ska skälva allt för mycket och på kvällen insomningspiller för att kunna somna och sova utan avbrott, dock alltid med vetskap att drömmarna kommer att komma...
Försöker hålla mig sysselsatt för att timmarna m mörka tankar inte ska bli alltför många, ler på jobbet för att inte smitta andra m mitt humör som är allt annat än kul.
Vandrar hemåt och kan låta tankarna vandra och slappna av, gå i egna tankar utan stress och planer.
Att mitt i denna svarta depression även få ett dödsbesked gör att tankarna blir än mer mörka och bottenlösa.
Inget känns värt att göra och självförtroendet/självkänslan är i botten.
Att kliva upp på morgonen blir än mer svårt, leendet än svårare att hålla på plats, folkmassorna blir större, livligare och paniken allt mer närvarande. Tanken att vara mitt i en folkmassa, spela glad och obekymrad känns som något oövervinnerligt när det enda jag önskar är att krypa undan som ett skadat djur i en grotta och gråta tills all sorg, smärta och skuggor är borta.
Lämnad ifred tills mörkret skingrats en aning och jag åter kan njuta av att bara vara.
Bara ensam i mörkret tills jag kan lämna deppigheten för denna gång och kämpa vidare för att göra det jag vill och förverkliga de drömmar jag har.

Jag mår dåligt och jag vet att jag får de i min närhet att må dåligt och innerst inne så mår jag dåligt av att sprida denna "Smitta", men för stunden är jag för fylld av mörker för att orka bry mig...
Jag mår skit, jag sörjer och jag vet inte hur jag ska bli av m smärtan som flyttat in i mig. Som tonåring skar jag mig för att bli av med ångesten, den tiden är förbi men ångesten jag haft då är kvar och någon ventil för att släppa ut den har jag inte riktigt hittat.
Jag skriver för att bli kvitt den värsta känslan, men jag lyckas aldrig bli kvitt den helt.
Jag väntar på att stormen inom mig åter stillnat, mörkret dragit förbi och sorgen dämpats. Jag kämpar på för att orka kämpa vidare och försöker finna små ljusglimtar i mörkret. Jag fortsätter att skriva av mig mitt mående och jag fortsätter att irritera folk med mitt beteende...