I filmen om mitt liv har jag själv huvudrollen…

Jag vill inte ha huvudrollen, jag trivs bra som statist. Jag vill inte ha all den uppmärksamhet eller vara i blickfånget. Jag trivs bra med att vara en liten uggla i ett hörn som studerar, lyssnar och hoar till om jag kommer på något viktigt. Men jag vill inte vara den som får uppmärksamheten och tvingas fatta beslut.

Varför litar alla på att jag ska ställa upp när ingen annan vill ta ansvar. Varför litar alla på att jag ska göra det rätta? 

Är jag bara snäll eller är jag verkligen den mespropp som alla verkar uppfattar mig som, eftersom jag faktiskt har ett samvete som är lite större än det borde vara?  

Jag har svårt att säga nej, eftersom jag inte vill såra någon. Men betyder det, att det är okej att trampa på mig, sparka mig och utnyttja mig?

Jag är trött på att vara den lilla snälla mespropp som alla tror att jag är. Trött på att vara den enda med ett hjärta. Men om jag ändrar mig för mycket och blir den lilla egoist som jag stundtals önskar att jag vore, kommer jag att såra folk i min närhet och även såra mig själv eftersom jag har ett samvete som inte vill tiga.

Det är svårt att vara jag.

Jag är bara så trött på att vara den enda ansvarsfulla, den enda med samvete och den enda som bryr sig.

Jag menar jag har fyra bröder men…

Vilka är det som besöker pappa?? Jag och Micke.

Vilka är det som städar hos pappa? Jag och Micke.

Vilka är det som handlar åt pappa? Jag och Micke.

Jag och Micke, Micke och jag.  

Jag gör mitt bästa men jag bor 1 ½ timmes bussresa ifrån pappa och kan inte ställa upp så mycket som jag verkligen skulle vilja.

Men om man jämför tiden jag tillbringar med pappa och allt jag gör så skulle jag och Micke kunna vara hans enda barn.

När vi tillslut inser att vi är de enda som överhuvudtaget bryr sig, vill vi ha möte med alla syskon så alla är överens om vad som ska göras, hur det ska göras och vart vi vänder oss  för att få hjälp.

Jag och Micke frågar, tjatar och ber våra syskon och inget händer.

Vi inser att det är vi två som måste fixa allt och det tar på krafterna.

Även om vi två kanske inte har mycket till liv, så försöker vi i alla fall att leva samtidigt som vi försöker hålla vår far vid liv.

Nu har det hänt som jag fruktat. Pappa som inte borde bo hemma utan tillsyn, men som jag och Micke ensamma inte lyckats övertala att skaffa hjälp, ramlade och tog sig inte upp från golvet.

Om Micke inte bestämt sig för att åka för bi pappa hade han legat på golvet fortfarande och gud vet hur länge det skulle dröjt innan någon (läses jag och Micke) hittat honom.

Genast säger bror nummer tre i syskonskaran ”Vi måste träffas så vi får prata om vad vi ska göra…”  HALLÅ!!!!! Jag och Micke har försökt att få till ett möte det senaste året, utan att något händer. Varför måste det hända saker innan folk inser alvaret och förändringar sker???

För stunden vet jag att pappa är på sjukhuset, han ligger i en säng, han får mat och vätska och folk som kollar till honom.

Jag vet att han mår bra.

För första gången på evigheter kan jag i kväll somna utan att se obehagliga bilder framför mig. Slipper oroa mig för att han ramlar omkull då benen inte längre bär honom och inte tar sig upp, att glödlamporna går sönder och han hasar runt med levande ljus i en lägenhet fylld med tidningar, att han av stolthet säger att han har mat i kylen medan han i själva verket svälter för att han inte vill ligga oss till last.

Jag vet att han är trygg och att jag för första natten på länge kan slappna av och överlåta ansvaret åt utbildad personal.

Vad som händer i morgon vet jag inte.

Förhoppningsvis får han stanna kvar på sjukhuset ett par dagar, så vi hinner  prata oss samman och mina bröder förstår alvaret och slutar bete sig som ointresserade fullblods egoister.   

En dag är det försent att börja bry sig, att börja intressera sig och försent att säga: ”Förlåt att jag inte fanns där när du behövde mig som mest”.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...