Direktlänk till inlägg 14 september 2011
Alltid när jag tror att jag kommit så långt ner i skiten som jag kan komma, så blir jag förvånad över att jag kan sjunka en bit till...
Kan erkänna att jag hade ett rejält sammanbrott i går, då allt gått åt skogen och inget blir som jag önskar eller planerar.
Avslaget på soffan var bara droppen som fick bägaren att rinna över, innan det beskedet hade jag träffat min läkare och jag står nu på noll igen gällande piller. Ska vara utan Concertan de närmaste veckorna för att ta reda på om de verkligen är tabletterna för mig, eller om jag ska testa några andra. Jag börjar undra om det verkligen är ADD som jag har eller om det är något annat...
Efter besöket hos läkaren så var jag på besök hos min handläggare på RESA och när min arbetsträning på möbeldoktorn går ut i slutet av oktober så blir det inte en förlängning på den arbetsplatsen. Något jag redan anat och räknat ut helt själv... Så vad som händer efter RESA är en bra fråga som ingen vet svaret på...
Det är helt enkelt alldeles för många frågetecken runt mig för stunden vilket gör att mitt psyke åker Berg och dalbana...
Helst skulle jag vilja stänga in mig i lyan, dra för gardinerna, gömma mig från omvärlden och strunta i alla måsten.
Men tyvärr så funkar inte livet så, utan det är bara att knata upp på morgonen och sätta leendet på plats innan jag cyklar till jobbet och hoppas på att jag orkar hålla masken på plats hela dagen och inte braka samman...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...