Metaforen för dagen = En karta där väderstrecken inte är utsatt...
Jag är vilsen och har varit vilsen en längre tid! Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg.
Jag vet vem jag var INNAN operationen, eftersom jag haft 36 år att vänja mig vid att vara jag. Men nu efter... För varje kilo som försvinner så förändras även hjärnan och tankarna.
Jag måste försöka finna mig själv, samtidigt som min omgivning inte ger den trygghet som jag behöver. Måste ta reda på vem Maxe verkligen är, försöka hitta den tjej som under hela livet varit dold eller snarare gömt sig under allt fettet. Det är tufft och det kommer att bli än tuffare. Det kommer finnas folk som inte gillar den förändringen och som kommer att försöka trycka tillbaka mig till den jag var före operationen.
I samma takt som jag har krymt har jag även vuxit. Förut var det min kropp som tog plats, nu är det jag som inte är lika rädd för att ta plats. Förut var jag den som lät andra föra min talan och hoppades att någon skulle höra mina tysta ord. Även om jag ännu inte vill vara den som leder demonstrationen så är jag inte lika rädd för att vara en av de som går först...

Fick för några timmar sedan bekräftat att mina tankar inte var onormala och att jag faktiskt är starkare än jag tror... om än en aning förvirrad.
Men efter att ha berättat hur mitt liv ser ut för stunden, med både yttre och inre påverkan så ansåg kuratorn att inte ens "normala" människor skulle förblivit friska speciellt länge i min "värld" och det är ju skönt att höra.
Hon menade att jag trots "käppar i hjulet" fortfarande sköter mina matvanor, min motion och jag går fortfarande ner i vikt... Så trots allt så har jag inte gett upp, kastat mig på rygg och spelat död. Dessutom påpekade hon att jag varit stark nog att kalla på hjälp (kuratorer, dietister och sjukgymnaster) innan jag gett upp och slutat kämpa.

Samtidigt som det är spännande att upptäcka vem som döljer sig under fettet, så är det skrämmande eftersom jag aldrig upplevt denna förvandling förut och inte kan förbereda mig på vad/vem jag ska finna.

Jag sitter med ett garnnystan framför mig med många ändar. Jag har nu kommit till den punkt där jag ska besluta vilken garnände som jag ska börja dra i.
Att dra i alla lösa trådar samtidigt kommer bara att göra nystanet trassligt, utan jag ska ta en garnände i taget...
Fatta ett beslut i taget och hoppas att jag fattar dem i rätt ordning så det inte blir alltför många knutar att reda ut.
Hellst skulle jag ta ut ett par semester veckor, varva ner och bara fundera över hur jag vill ha det i framtiden.
För att läsa mellan raderna och tolka det hon inte sa, så kommer jag att gå under om jag fortsätter som jag gör...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...