Direktlänk till inlägg 13 augusti 2016
Först när allt är klart kan det bli ett avslut. Släppa det som varit, leva på minnen och fortsätta framåt.
Försöka gå vidare härifrån och försöka lägga den svåraste tiden i mitt liv bakom mig. En sommar som jag inte varit medveten om har passerat utanför och jag vaknar nu upp till gulnade blad och bär i överflöd.
Jag kan nu sluta tänka och fundera om jag gjort allt rätt, om allt funkar som det ska och om jag borde gjort något annorlunda...
Nu kan jag sluta tänka på alla misstag jag kan begå och släppa det ansvar jag tagit men egentligen inte ville ha av rädsla att inte klara av det...
Att se urnan på gräsplätten tar mig tillbaka till verkligheten och allt känns åter nära och overkligt. Så mycket jag borde gjort medan tid fanns, så mycket jag borde frågat när jag hade chansen. Men nu är det försent för ånger och jag tar mig vidare framåt med obesvarade frågor som aldrig kommer få svar.
Urnan var vackert vit, min ros var vackert röd och jag är nöjd över platsen för den sista vilan som sprudlande av växtlighet och grönska.
Glad att vi valde minneskullen och att veta var urnan finns istället för spridning och bara ana området.
Vi har en plats att gå till att sörja, minnas och tända ljus vid, även om hans själ flyger fritt och utan hinder, så finns det någonstans dit jag kan gå och finna tröst.
En grop, en urna, en ros och orden "Hej då pappa"...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...